Genus spelar roll i unga läkares arbetssituation

Läkarförbundets arbetslivsenkät [1] visar att framför allt kvinnliga läkare upplever sin arbetssituation som mycket ansträngande, med oacceptabel tidspress, psykisk trötthet och lågt inflytande. Dessutom visar en rapport från 2004 [2] hur kvinnliga specialistläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsätts för negativ särbehandling, bl a i form av lägre löner och sämre arbetsvillkor än manliga kollegor. 

Studier med genusperspektiv som gjorts av läkares arbetssituation är i många fall från 2000-talet eller tidigare, och det saknas studier över läkares egna upplevelser av sin arbetsmiljö ur ett genusperspektiv. Att ett genusperspektiv gällande läkares arbetsvillkor är nödvändigt stärks av Sylf:s AT-rankning år 2013, som visar att 26 procent av kvinnorna jämfört med 3 procent av männen har känt sig diskriminerade på grund av sitt kön [3]. 

Alla lärosäten som utbildar läkare i Sverige har i dag någon form av genusundervisning [4], vilket kan förmodas påverka läkarstudenternas attityder till frågor om genus och jämställdhet. Tidigare forskning inom området genomfördes innan sådan undervisning hade införts. Därför ville vi studera upplevelserna hos unga läkare som fått genusundervisning. 

Kvinnor och män inordnas i genussystem där de tillskrivs olika egenskaper och uppgifter som också värderas olika, vilket skapar makthierarkier med män i toppen [5]. Att kvinnor i olika yrkeskategorier inom vården också konkurrerar inom egna hierarkiska strukturer som män undantas från har tidigare diskuterats [6]; somliga menar att relationerna mellan kvinnliga läkare och sköterskor innebär en svår balansgång mellan acceptans och respekt, medan manliga läkare godtas som arbetsledare även om de är rent auktoritära. 

I en avhandling har visats att sådana beteenden, t ex aggression, till och med kan anses naturliga och önskvärda hos manliga läkare [7]. Hos kvinnliga läkare är de dock oönskade, eftersom de inte passar in i bilden av vad som är kvinnligt. Följaktligen befästs och återskapas stereotypa föreställningar om hur kvinnor och män bör vara och agera även inom läkarrollen. 

Utvalda termer gällande vår teoretiska referensram och vetenskapliga metod förklaras närmare i Fakta 1.

Studiens syfte var att undersöka AT-läkares upplevelser av betydelsen av att vara manlig respektive kvinnlig läkare i olika arbetssituationer.

Metod

Population. Populationen utgjordes av alla AT-läkare anställda vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå som närvarade vid ett utbildningsmoment i september 2011 (n = 38). Alla närvarande AT-läkare utom 1 svarade på vår enkät (n = 37; 17 kvinnor, 20 män), vilket ger en svarsfrekvens på 97 procent. Enkäten utgjordes av två delar: en del med slutna frågor rörande arbetssituationen och en del med öppna frågor som legat till grund för denna studie. Svarsfrekvensen på de öppna frågorna var 71 procent (n = 27; 15 kvinnor, 12 män). Totalt fanns vid tidpunkten 53 anställda AT-läkare, varav 11 var föräldralediga och 4 frånvarande från mötet av okända skäl. 

Genomförande. Studien genomfördes med en enkät som bl a innehöll fyra öppna frågor, inspirerade av tidigare forskning inom området [8] (Fakta 2). Enkäten var anonym. Eftersom detta rörde sig om ett studentprojekt var ingen etisk prövning nödvändig.

Analys. Totalt analyserades 63 kommentarer (25 från män och 38 från kvinnor). Svaren analyserades kvalitativt med hjälp av innehållsanalys [9]. Först gjorde vi en naiv läsning av svaren, som därefter kodades textnära till kondenserade koder baserade på citat. Dessa fördes sedan över till kategorier på en högre abstraktionsnivå (Tabell I).

Resultat

Både kvinnliga och manliga AT-läkare svarade att de upplevde skillnader i sin arbetssituation, vilka de relaterade till att vara man eller kvinna. Vi identifierade sju kategorier. Sex av dem innehåller svar från både kvinnor och män. Kategorin »Kvinnliga läkare förväntas ’ställa upp’« bygger på svar från enbart kvinnor.

»Kvinnor är empatiska, män är auktoritära«. I denna kategori sorterades föreställningar om kvinnors och mäns olika egenskaper. Män beskrevs som strikta och rationella, medan kvinnor beskrevs som omhändertagande eller mjuka. 

»Kvinnliga läkare är duktiga men ifrågasätts«. Denna kategori beskriver AT-läkarnas erfarenheter av att kvinnliga läkare måste arbeta mer aktivt än sina manliga kollegor för att bli accepterade i sin läkarroll och som arbetsledare. De upplevdes också bemöta övriga anställda på ett bättre sätt än sina manliga kollegor, vilket underlättade kommunikation mellan yrkesgrupperna och ansågs öka patientsäkerheten. Respondenterna beskrev också hur patienter i större utsträckning ställer frågor till kvinnliga läkare och hur kvinnliga läkare är duktigare och noggrannare med utredningar.

»Patienter förväntar sig att läkaren är en man«. Kategorin beskriver upplevelser av att patienter vänder sig till manliga sköterskor eller kandidater om läkaren är kvinna. AT-läkarna upplevde också att manliga läkare lättare får patienters (framför allt äldre patienters) förtroende än kvinnliga läkare. Här beskrevs också hur kvinnliga läkare (men inte manliga) förväxlas med sköterskor eller ombeds om omvårdnadsinsatser av patienter. 

»Kvinnor och män får skilda arbetsuppgifter«. Kategorin beskriver hur kvinnliga och manliga AT-läkare upplevdes få ansvar för olika patientgrupper. Gynekologiska patienter riktas till kvinnliga AT-läkare, medan manliga AT-läkare får t ex ortopediska patienter. 

»Kvinnliga läkare förväntas ’ställa upp’«. Kategorin synliggör hur kvinnliga läkare i större utsträckning förväntas avsätta tid för extra patienter och betjäna övrig personal med t ex recept för eget bruk.

»Kvinnliga läkare får sämre bemötande av personal«. I denna kategori beskrevs sköterskor kunna ha en »strävhet« i kommunikationen med kvinnor i övriga yrkeskategorier. Sköterskor upplevdes även som »hårdare« eller rent av »otäcka« mot kvinnliga läkare. Sköterskor upplevdes också mindre benägna att hjälpa kvinnliga läkare jämfört med manliga.

»Äldre kvinnliga sjuk- & undersköterskor kan vara riktigt otäcka mot unga kvinnliga läkare, det blir någon form av paradoxal [sic] mellan sköterskornas långa erfarenhet men låga hierarkiska status kontra kvinnliga vik UL med liten erfarenhet men hög hierarkisk status.« (Man)

»Kön har ingen betydelse«. I den sista kategorin samlades upplevelser av att inga könsskillnader finns i AT-läkares arbetssituation eller att de skillnader som kan observeras är individuella och beror på personliga egenskaper. I beskrivningen av hur kön saknar betydelse var dessa koder mycket likartade. Bland dessa utsagor fanns även exempel på hur kön ändå kunde ha betydelse i ett visst skede. En kvinnlig respondent menade exempelvis att när patienten väl förstått att hon är läkare fanns inga skillnader i bemötande:

»Jag har några gånger blivit förväxlad med sköterska, pga mitt kön är min gissning. När pat förstår att jag är läkare upplever jag inte att förväntningarna är skilda.« (Kvinna)

Diskussion

Vi fann således upplevelser av skilda förväntningar på kvinnliga och manliga läkare och att läkare också uppgavs ha olika egenskaper beroende på kön. Dessutom framkom starka upplevelser av att kvinnliga AT-läkare på flera sätt utsätts för negativ särbehandling jämfört med sina manliga kollegor. 

En tänkbar orsak till att AT-läkare upplever att kvinnliga läkare särbehandlas kan vara att mannen fortfarande ses som norm inom läkaryrket [7]. Den manliga normen innebär dels att män har styrt medicinsk praktik och forskning, dels att det finns olika föreställningar om traditionella kvinnliga och manliga egenskaper [7]. Denna norm verkar leva kvar än i dag och framträder i vår studie i kategorierna »Patienter förväntar sig att läkaren är en man«, »Kvinnliga läkare får sämre bemötande av personal« och framför allt i »Kvinnliga läkare är duktiga men ifrågasätts«. Denna norm kan leda till att kvinnliga läkare får kämpa hårdare för att accepteras av patienter i läkarrollen och som arbetsledare och medarbetare.

Fler kvinnor, men inte i mansdominerade specialiteter

Redan på 1970-talet började andelen kvinnliga läkarstudenter öka i Sverige, och kvinnor har enligt statistik från 1997–2014 utgjort 50,7–58,6 procent av examinerade läkare [10]. Men en jämförbar ökning av kvinnor inom mansdominerade specialiteter har uteblivit, trots att både kvinnliga och manliga läkarstudenter ofta beskriver liknande intressen och motivation inför sina specialitetsval [11, 12]. 

En kartläggning från 2008 [13] och statistik från Socialstyrelsen [14, 15] visar att män fortfarande är överrepresenterade i positioner med mer makt och högre lön och inom vårdspecialiteter med hög status, t ex kirurgiska specialiteter. I november 2011 fanns t ex 1 282 specialister sysselsatta inom kirurgi, varav enbart 274 var kvinnor. I åldersgruppen <40 år återfanns 75 kvinnor och 138 män [14]. Ser man till antalet utfärdade bevis till läkare <65 år utfärdades 2013 totalt 10 511 specialistbevis inom samtliga opererande specialiteter, varav endast 3 454 till kvinnor [15]. 

Forskning har visat att strukturella faktorer såsom brist på förebilder och socialt stöd för kvinnor bidrar till att bibehålla denna ojämlikhet [13].

Ojämställdhet och diskriminering kan fortgå

I en avhandling [8] diskuteras denna vertikala och horisontella segregering av makt inom läkaryrket och hur en omedvetenhet om dessa strukturella problem bidrar till att möjliggöra fortgående ojämställdhet och diskriminering. 

I vår studie framgår tydligt ett osynliggörande av strukturer. Detta representeras av kategorin »Kön har ingen betydelse«. Oberoende av hur mycket statistiskt underlag som presenteras som visar att kvinnor är förfördelade, finns det alltid individer som inte vill se maktstrukturer utan hänvisar till individskillnader [8].

Föreställningar om att kvinnor och män är olika

Förutom en ojämlik arbetssituation påvisade vår studie även föreställningar om att kvinnor och män är olika, som personer och som läkare. Att kvinnliga läkare anses vara empatiska och bättre på att kommunicera är något som lyfts fram i internationella studier [16]. En studie från Australien [17] visar att kvinnliga läkare i västvärlden har bidragit till en mer patientcentrerad vård och att kvinnliga läkare samarbetar mer med patienter och är mer inkluderande vid beslutsfattande än vad manliga läkare är. 

I vårt rådande genussystem värderas de egenskaper som tillskrivs kvinnor ändå lägre än de egenskaper som tillskrivs män [5, 17], trots att t ex empati är en mycket önskvärd egenskap i patientmötet [16, 18]. En metaanalys [19] visar också att patienter är något mer nöjda efter ett besök hos en kvinnlig läkare än hos en manlig, men inte i så stor utsträckning som förväntat med avseende på den självupplevda skillnaden i bemötande.

Samtidigt balanserar forskningen om sådana skillnader mellan kvinnliga och manliga läkare på gränsen mellan essentialism (dvs synsättet att kvinnor och män är väsensskilt olika) och socialkonstruktivism (som framhåller att skillnader skapas av sociala och kulturella olikheter i livsvillkor) [20]. Därför är det avgörande att resultat om skillnader tolkas från en genusteoretisk referensram. 

Jämställdhetsarbetet inom vården måste stärkas

Studiens styrkor ligger i en hög svarsfrekvens och att deltagarna också skrev relativt utförliga svar. Vår tolkning av resultaten stöds av tidigare forskning. Jämfört med tidigare forskning verkar inte mycket ha hänt inom jämställdhetsfrågor för läkarkåren, men vi kan ändå inte med säkerhet säga att våra resultat är fullständigt representativa i dag. 

Vi har saknat möjlighet att ställa följdfrågor, vilket hade kunnat fördjupa förståelsen. Vår studie gav dock en överblick av ett större antal AT-läkares egna erfarenheter. Fler kvinnor än män svarade på de öppna frågorna. Generellt svarar fler kvinnor än män på enkäter [21], men det har sällan analyserats varför. Våra frågor handlade om jämställdhet, och det finns en uppfattning i samhället att jämställdhet är av större betydelse för kvinnor än för män. 

Vår slutsats blir att jämställdhetsarbetet inom vården måste stärkas med syfte att skapa mer jämlika arbetsvillkor. Trots att svenska lärosäten redan har infört genusundervisning för läkarprogrammet [4] tycks inte mycket konkret ha hänt, och våra resultat pekar således även mot betydelsen av ytterligare forskning.