Min redaktionskollega Ylva Böttiger skrev i förra veckans reflexion om läkaryrkets tre ben; klinik, forskning och utbildning. För ett antal decennier sedan fanns personer som kunde hantera alla dessa områden och som dessutom ofta hade ytterligare ett ben att stå på (eller att hålla reda på om man så vill). Jag tänker då på chefspositionen som inte sällan kunde gälla det samlade ansvaret för sjukvård, utbildning och forskning på en stor universitetsklinik. Som en kollega nyligen uttryckte sig: »På den tiden fanns inga gränser för omnipotensen.«
I takt med ökade krav på ledarskapet och tilltagande komplexitet i organisationen har de akademiska respektive kliniska chefsuppdragen delats på flera personer. Läkare har i högre utsträckning tvekat inför ansvaret, och i många fall har verksamhetschefer rekryterats utanför läkarkåren. Det är viktigt att läkare som har god insikt i sjukvård, utbildning och forskning tar på sig ledarrollen. Exempel på unga läkare som gör detta gick att läsa om på nyhetsplats förra veckan.
När det gäller sjukhusdirektörer går utvecklingen mot att allt fler har läkarbakgrund. Jag lyssnade nyligen på Karolinskas nytillträdde chef, Melvin Samson, som är professor i gastroenterologi från Holland. Han fick frågan om svårigheterna att rekrytera läkare som chefer och svarade att ett sätt att vända detta är att förbättra förhållandena för läkarchefer. Läkarutbildningarna förstärker nu utbildningen i ledarskap som tidigare varit närmast obefintlig. Kanske är det dags att på allvar prata om läkaryrkets fjärde ben?
