Patient–läkarförhållandet har i grunden varit rätt stabilt till sin karaktär sedan lång tid. Patienten är en person med ett problem som vederbörande uppfattar som helt eller delvis medicinskt, som vänder sig till en yrkesutövare med en gedigen medicinsk utbildning för att få hjälp med detta problem.
Läkaren försöker efter bästa förmåga att enligt vetenskap och beprövad erfarenhet hjälpa sin patient med detta problem. Men även om grunden i relationen är denna har också andra aspekter blivit mer uppenbara under senare decennier.
I en situation med begränsade resurser och valmöjligheter är läkarens bedömningar och prioriteringar styrande för handläggningen. Om ett relativt resursöverskott finns uppstår en konkurrenssituation där patienten får mer makt. Är man inte är nöjd kan man söka vård hos annan vårdgivare. I denna situation kan patienten även betraktas som konsument, och i en tid med konkurrensutsättning av verksamheter – till exempel i vårdvalssystem – försöker man av naturliga skäl att »konsumentanpassa« sin verksamhet.
Det finns både faror och fördelar med detta. Faran är att resurser styrs åt fel håll, fördelen är att patientens valmöjligheter ökar. Svaga grupper riskerar dock att förlora på denna utveckling. Medicinska prioriteringar måste vara det som i första hand avgör vart resurserna ska styras. Balansgången för dem som planerar och styr i sjukvården är en delikat uppgift som inte lär bli lättare i framtiden. För egen del ser jag hellre att min relation till patienten baseras på värdering av behov och adekvata åtgärder än på ett konsument–producentförhållande.
