»Parkera din ångest hos mig«, sa nattjouren till mig. Det gällde en inte helt lucid man, som av oklara skäl satts i en taxi en lördagskväll och körts till akutmottagningen. Jag hade avlagt en, om möjligt, än mindre lucid rapport om saken. Hade han möjligen ont i magen?

Min öppningsfras på akuten är gärna ett allmänt hållet: »Varför söker du till oss i dag?« Trots ambitiösa mål och förtvivlade försök förblir dock inte sällan såväl sökorsak som tidsförlopp höljt i dunkel.  

När kommunikationen sviktar är det förstås frestande att söka efter objektiva fynd. Kanske är något vajsing med vitalparametrar? Men, blodtryck fluktuerar, andningsfrekvens likaså. Röntgen vill jag gärna lita på, men är det där lilla infiltratet verkligen relevant?

Inte ens temp 36,9 är tillförlitlig information. I en ny metaanalys publicerad i Annals of Internal Medicine konstateras exempelvis att inga viktiga medicinska beslut fattas på basen av perifer temperaturmätning. Felmarginalen är helt enkelt oacceptabel. 

Som om det inte vore rörigt och svårt redan, ska tankearbete ibland även uträttas mitt i natten. Men sjukhuset är öppet dygnet runt och inte kommer vi anlägga pulmonaliskatetrar på alla med varm panna. I väntan på ett Alexanderhugg kantas min doktorsgärning av tvivel: är det något jag missar? 

Vad gäller vår äldre herre, som eventuellt hade ont i magen, lyckades vi åtminstone genom visst detektiv-arbete lista ut varför han skickats till oss. Men, nu då? »Parkera din ångest hos mig«, sa min kollega och jag gick hem med frid i själen.