Inför OS i Rio uppmärksammades dopning mer än vanligt. Det berodde främst på den statsunderstödda verksamhet som ledde till att en stor andel av de ryska idrottarna fick stanna hemma. För att en så omfattande och avancerad »fuskapparat« ska fungera krävs aktiv medverkan eller passivt åseende av många, inklusive läkare och vetenskapliga experter. Detta väcker utöver juridiska frågor också frågor om etik. Trots vetskapen om att dopning är otillåten väljer en del idrottare att utsätta sig för stora risker. Det beror på att värdet av att vinna upplevs som oerhört starkt och att idrotten inte tillräckligt diskuterar vad som är rätt och fel, viktigt och oviktigt. 

Man kan eventuellt dra vissa paralleller till vad som är aktuellt inom forskarvärlden. Länder kämpar för att tillhöra forsknings­eliten. Såsom meriteringssystemet är utformat är värdet av uppmärksammade publikationer i ledande tidskrifter avgörande. Detta kan bidra till att en del forskare tar genvägar för att erhålla »rätt« resultat med genomslagskraft. 

Forskningens allra viktigaste bidrag är att bidra med ny förståelse baserad på sund vetenskaplig metodik. För att säkerställa detta krävs ett kritiskt och etiskt förhållningssätt i forskningens vardagsmiljö. Därför måste den kollegiala kulturen på universiteten utvecklas. Lika viktigt är att visselblåsare kan vända sig till oberoende instanser inom och utanför universiteten för att påtala brister.