Sommaren har i skrivande stund anlänt – åtminstone vädermässigt. För sjukvården är sommaren mer ett bekymmer än ett glädjeämne. Det finns många signaler om att denna sommar ur ett sjukvårdsperspektiv kommer att bli den säms­ta på länge, ja, kanske någonsin. (Fanns det förresten dåliga sjukvårdssomrar före 1990-talet?) Bekymret är ju att sjuklighet minskar högst marginellt, om över huvud taget, medan bemanningen minskar drastiskt. Även personal i sjukvården behöver ju välförtjänt semester. Bristkategori är som välbekant i första hand sjuksköterskor. Förslag om avdelningar bemannade med enbart läkare och undersköterskor har tagits fram och kritiserats.

Tanken är inte ny. Mitt första läkarvikariat på klinik var 1975 på det som då kall­ades långvården, vilket nu skulle motsvara ett mellanting mellan sjukhem och geriatrisk klinik. Då liksom nu var det brist på sjuksköterskor, och under delar av mitt vikariat gjorde jag sjuksköterskearbete, som till exempel att dela mediciner. För mig var det en nyttig erfarenhet, och verksamheten fungerade. För patienternas skull måste ju sjukvården fungera även med sjuksköterskebrist. Det kräver en rad åtgärder och innovativa grepp, men på sikt måste sjuksköterskornas arbetsförhållanden och övriga omständigheter optimeras så att de vill stanna i yrket.

Med förhoppning om att nämnda farhågor inte infrias önskas alla läsare en glad sommar både på semester och under arbetsveckor!