Vi träffades på kalas i helgen – några kurskamrater som påbörjade läkarutbildningen hösten 1976. Första terminen kallades vi YK eller »yngre kursare«, för att på termin två lyftas upp till ÄK (»äldre kursare«). I någon mån förblev vi YK hela vår läkarutbildning – vår kurs var den sista där intagning baserade sig på enbart studentbetyg. Till vårterminen 1977 vägdes för första gången arbetslivserfarenhet in, något som avspeglades i att de som gick kurserna efter oss ofta var (betydligt) äldre än vi.

Vad ska då intagning till läkarutbildningen grunda sig på? I en reflektion (»Does medicine overem­phasize IQ?«) i den amerikanska läkartidningen JAMA 29 januari (doi: 10.1001/jama.2017.20141) ifrågasätts om IQ har för stor vikt vid antagning till läkarutbildning i USA. Författarna menar att systemet med bl a rankning av universitet bidragit till en allt starkare utveckling av urvalsprocesser som baseras på begåvningstest, medan läkaryrket i själva verket kräver mer av emotionell intelligens (EQ). 

Behovet av EQ har ökat i takt med att läkaryrket i högre utsträckning än förr handlar om ledarskap, samordning av vårdinsatser och förståelse/påverkan av beteenden hos patienter. 

Själv tänker jag att IQ och EQ inte bör sättas i motsatsförhållande. Om vi ska klara visionen att vård ska ges med utmärkt kvalitet och bemötande, när den behövs och där den önskas, så krävs både IQ och EQ.