Almedalsveckan, som under valår brukar utgöra det verkliga nedsläppet inför valrörelsen, är avslutad. Generationer av svenskar har vant sig vid att resultatet på valdagen ger ett tydligt besked om hur regeringen kommer att se ut under den kommande mandatperioden. Men det var då det. Valresultatet kommer denna gång sannolikt bara att vara utgångspunkten för komplicerade förhandlingar mellan partierna om regeringsmakten. Inget konstigt i det, eftersom det är vardagsmat i många europeiska länder och en möjlig konsekvens av parlamentarismens idé, men inte desto mind­re ovant för svenska förhållanden.

I väljarundersökningar inför årets val prio­riteras »vården« högt. Flertalet partiledare nämnde också vården under sina tal i Almedalen, ofta kryddat med egna eller andras vittnesbörd om negativa sjukvårds­erfarenheter. Desto skralare var det med konkreta politiska åtgärdsförslag för vården. Visst, vinster i välfärden inom vård­sektorn nämndes av något parti, och ett annat driver aktivt frågan om förstatligande av sjukvården, men annars var konkretionsnivån låg.

En idétorka avseende vårdens framtida utveckling bland riksdagspartierna är möjligen inte ett stort problem. Förhoppningsvis får vi närmare valdagen tydligare besked från både landstings- och riksdagspartier om deras tankar om den långsiktiga färdriktningen för hälso- och sjukvården i Sverige.