Redan Hippokrates(460 f Kr) beskrev »en dödlig svart tumör med metastaser«, men det var den franske läkaren René Laennec (1781–1826) som beskrev »cancer noire«, den svarta cancern, och introducerade begreppet »la mélanose« under en föreläsning 1804 i Paris. Den brittiske allmänläkaren William Norris (1792–1877) var en av de första som studerade sjukdomen mer systematiskt och gjorde flera viktiga observationer som står sig än i dag gällande epidemiologi, patologi och behandling. Han noterade att det fanns ett samband mellan födelsemärken, primära melanom och spridd mela­nomsjukdom, att sjukdomen oftare drabbade individer med ljus eller rödlätt hud- och hårfärg samt att det fanns familjer med flera fall av melanom. Han beskrev att melanomtumörer kunde skilja sig i sin pigmenteringsgrad och ovanliga fall av melanom i ögat. Han före­språkade att man skulle, för att hindra spridning, ta bort primärtumörer med goda marginaler. 

Den brittiske kirurgen William Sampson Handley (1872–1962) gick steget längre och förespråkade att alla melanom skulle tas bort med uppemot tio centimeters marginal, inklusive underliggande fascia och muskulatur, ibland med amputation, och även lymfkörtelutrymning i samtliga fall. Dessa rekommendationer, med tillhörande morbiditet, tillämpades in på 1980-talet. Därefter har man genom stora studier kunnat minska storleken på operationsmarginalerna. 

Medan melanom som opereras bort i ett tidigt stadium har en god prognos, har spridd melanomsjukdom varit ökänd för sin dåliga prognos och resistens mot vedertagna onkologiska behandlingar med cytostatika och radioterapi. Sedan 1970-talet har enbart ett cytostatikapreparat, dakarbazin, registrerats mot melanom, med vilket vissa patienter får tumörkrympning men där ingen signifikant överlevnadsvinst ses. 

I och med de senaste decenniernas forskningsgenombrott med kartläggandet av det mänskliga genomet och stora framsteg inom tumörbiologi och tumörimmunologi har nya målriktade cancerbehandlingar sett dagens ljus. Detta har lett till ett paradigmskifte där vi på kort tid fått flera effektiva medicinska behandlingar mot malignt melanom. Tyvärr har vi de senaste årtiondena även sett en kraftig incidensökning av hudmelanom med en sexfaldig ökning i Sverige sedan 1970-talet. Denna incidensökning tillskrivs ändrade solvanor i befolkningen.

Genom ett initiativ från onkologen Ulrik Ringborg och kir­urgerna Carl-Magnus Rudenstam och Lars-Olof Hafström bildades år 1977 Svenska melanomstudiegruppen (SMSG). SMSG är ett multidisciplinärt nätverk med representanter från alla landets sjukvårdsregioner, som nu under 40 års tid arbetat aktivt för melanomprevention, melanomforskning, nationell registrering och nationella riktlinjer för omhändertagande av melanompatienter. 

Det svenska Nationella kvalitetsregistret för hudmelanom har sedan 1990 registrerat 54 608 nya fall av invasivt hudmelanom med en täckningsgrad på 99 procent. Det nationella vårdprogrammet för malignt melanom har kontinuerligt uppdaterats och ett reviderat vårdprogram utkommer under året.

Med detta tema hoppas vi kunna öka kunskapen om melanomsjukdomen samt belysa de framsteg som gjorts genom forskning och nationell samordning.