Nanoteknik innebär framställning av material i samma skala som många biologiska strukturer och medför oanade utvecklingsmöjligheter för klinisk medicin. En framtidsversion är att med hög precision kunna identifiera individer med ökad risk för sjukdom och att diagnostisera svåra sjukdomar mycket tidigt i förloppet. Preventiva och terapeutiska insatser förväntas vara individanpassade med minimala biverkningar. Är nanoteknik lösningen? Med denna teknik får vi tillgång till verktyg i de subcellulära rum där de patologiska processerna äger rum. Möjligheterna till skräddarsydd behandling och interaktion med olika molekylära mekanismer förefaller obegränsade. 

Syftet med detta temanummer är att informera om nanomaterial, inte bara ur det rent kliniska perspektivet, utan också med tanke på toxicitet och lagstiftande reglering. Det är av intresse för läkarkåren att vara informerad om frågor gällande toxicitet och reglering och att ha en inblick i utvecklingen av diagnostik och terapi baserad på nanoteknik. I artiklarna ges ett axplock av vad som ryms inom detta enorma forskningsfält. 

Nanomedicinsk diagnostik är mångfacetterad. Kasemo, Persson och Höök beskriver olika avbildande tekniker med hjälp av nanomaterial och hur det går till att utveckla högkänsliga metoder för mätning av biomarkörer. Nanotekniken gör det möjligt att avbilda specifika sjukdomsprocesser och att mäta enstaka molekyler av en biomarkör. Även om olika produkter och metoder kommit ut i klinisk verksamhet återstår många tekniska utmaningar. 

Det finns nanomaterialbaserade läkemedel på marknaden sedan ett par decennier, och det sker en stadig utveckling. Som Löhr et al visar rör det sig hittills framför allt om behandling av högmaligna tumörsjukdomar med mycket toxiska substanser, vilka kan hållas avskilda i nanopartiklar under transporten till målvävnaden och därmed minska biverkningarna. En fortsatt utmaning är målstyrningen av dessa nanomediciner och toxicitetsfrågan, som gäller både den aktiva substansen och ingående nanomaterial.

Samma egenskaper som gör nanomaterial så otroligt multifunktionella kan också medföra biverkningar. Det är därför viktigt att känna till hur nanomaterial hanteras i biologiska system. Bengt Fadeel beskriver exponeringen för nanomaterial och hur sådana material får en biologisk identitet genom att kläs i ett hölje av mestadels organiska material. Denna nya identitet formar i stor utsträckning nanomaterialens toxicitet. Bristen på välkontrollerade studier av nanotoxicitet kan i stor utsträckning förklaras av brist på standardiserad metodologi.

Trots att nanomaterial generellt blir allt vanligare hämmas utvecklingstakten av den nuvarande bristen på reglering. Det saknas kunskap om hur människor och miljö exponeras för nanomaterial och deras biologiska effekter. Som Ethel Forsberg påpekar innebär regleringen inom EU visserligen att ansökan om godkännande av nya läkemedel måste ta upp innehåll av nanomaterial, men det finns inga specifika regler och det saknas väsentliga kunskaper och mätmetoder. En rationell reglering skulle kunna ge sjukvården tillgång till nanoteknologins fulla potential. 

Björn Fagerberg är ledamot i Läkarförbundets arbetsgrupp för klimat och hälsa samt styrelseledamot i föreningen Läkare för miljön.