Inom läkaryrket har vi förmånen att under hela yrkeskarriären tillägna oss ny kunskap. Man talar om tre faser: grundutbildning, vidareutbildning till specialist samt fortbildning under den fortsatta tjänstgöringen som specialist. Den sammantagna benämningen är »livslångt lärande«. Även om det livslånga lärandet funnits högt upp på agendan inom professionen har vi inte alltid klarat av att hantera hela kedjan på ett sammanhållet sätt. Såväl nationellt som internationellt finns det dock en trend att knyta ihop de olika stadierna. 

Genom de stora satsningar som gjorts på specialistutbildningens innehåll senaste åren, den nya 6-åriga läkarutbildningen inklusive den nya BT-tjänstgöringen och slutligen ett mycket stort intresse från professionen av att kraftfullt utveckla fortbildningen finns nu möjlighet att arbeta för ett kontinuerligt livslångt lärande för alla läkare, vilket vi vill visa med detta temanummer. 

Men för att det livslånga lärandet ska bli effektivt är det viktigt att framhålla att undervisningen under den framtida grundutbildningen är upplagd för att nå de mål som krävs för att kunna ansöka om legitimation, medan fokus under specialistutbildningen är att uppnå målen för att bli specialist inom en specialitet. Fortbildningen blir mer svåridentifierad, då den innehåller en allmän kunskapsutbyggnad allt eftersom det medicinska området utvecklas, samt även specifik kunskapsutveckling för varje enskild individ. Det egna ansvaret för utformningen av det livslånga lärandet tenderar därför att öka med tiden.

Artiklarna i veckans temanummer visar olika sidor av det livslånga lärandet. Lindgren och Schollin inleder med att beskriva läkarutbildningens utveckling samt utredningarna om 6-årig läkarutbildning respektive bastjänstgöring (BT) och den senaste utvecklingen efter riksdags- och regeringsbesluten. 

Hjelmqvist, Ledin och Rydgren Stale skriver om det livslånga lärandet sett ur ett internationellt perspektiv genom exempel från enskilda specialitetsorganisationer samt övergripande europeiska organisationer såsom UEMS (European Union of Medical Special­ists) I artikeln lyfts även Läkarförbundets och Läkaresällskapets fortbildningsprogram fram. 

I artikeln av Andolf och Brynhildsen beskrivs processen kring att bygga upp SFOG:s (Svensk förening för obstetrik och gynekologi) ST-program. På ett liknande sätt för Eliasson och Lundqvist fram arbetet med SFAM:s (Svensk förening för allmänmedicin) uppbyggnad av en robust organisation för livslångt lärande för alla läkare inom specialiteten.  

Slutligen lyfter vi fram två exempel på fördjupning. I den första artikeln av Blechinger et al lyfter man fram varför ST-läkare slutar inom barn- och ungdomspsykiatri. I den andra artikeln av Escher och Felländer-­Tsai lyfter man fram fortbildningens betydelse för patientsäkerheten genom fokus på färdighetsträning, samarbetsträning och implementering av evidensbaserade rutiner. 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.