Dags att förkasta PACE-studien

PACE-studien (2011) skulle undersöka behandlingseffekten av gradvis ökad träning och kognitiv beteendeterapi vid kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) enligt en modell som utvecklats bland annat av försöksledarna [1]. Studien var till sitt upplägg djupt problematisk [2]. Till exempel används bara subjektiva primära effektmått trots att det inte är en blindad studie [3, 4], urvalskriterierna omfattar en större och mer heterogen grupp patienter än vad som normalt avses med ME/CFS [5] och sjukdomsmodellen saknar vetenskapligt stöd [6, 7].

Under studiens gång ändrades protokollet på ett sätt som gynnade den favoriserade hypotesen, bland annat användes en mer fördelaktig mätskala för det primära effektmåttet trötthet [8]. Gränsen för återhämtning sänktes så att den för vissa effektmått hamnade under gränsen för att komma med i studien [9]. Objektiva sekundära effektmått redovisas ofullständigt och vissa först i senare publikationer [10]. Det gjordes ingen känslighetsanalys för att undersöka om resultaten var robusta under de nya förutsättningarna.

Ändringarna i protokollet är särskilt problematiska med tanke på att en tidigare studie, FINE, inte visar på någon signifikant effekt [11]. Försöksledarna måste ha varit medvetna om att den pågående studien skulle ge negativt resultat. Det olämpliga i att forskare som byggt sina karriärer på att lansera en behandlingsmetod leder den studie som ska avgöra om metoden fungerar har påpekats [12].

Resultatet av PACE var en modest förbättring i subjektiva effektmått, vilket utmålades som en stor framgång [13] trots nollresultat i objektiva effektmått [14]. Patienter och forskare var snabba med att peka ut studiens många brister [15–21], men författarna har inte tagit till sig av kritiken. Till exempel hävdas att subjektiva effektmått använts för att det är så sjukdomen definieras [22], vilket visar bristande insikt både i klinisk psykologi och vetenskapsteori. Subjektiv trötthet har objektivt mätbara konsekvenser, och poängen med att använda dessa är att de inte påverkas av systematisk bias [23].

Debatten om PACE tog ny fart 2015, när en förödande kritik publicerades på Virology blog [24]. Forskare som granskat studien uttryckte förvåning över att den fått publiceras. Inlägget ledde till att ett stort antal forskare och kliniker skrev öppna brev till The Lancet och Psychological Medicine med krav på att studien skulle granskas och felaktiga påståenden dras tillbaka [25, 26].

Krav ställdes på att lämna ut rådata, bland annat för att göra om analysen av återhämtning [27] enligt det ursprungliga protokollet. Många krav avvisades med hänvisning till sekretess eller genom att dömas ut som oseriösa – även när de kom från välmeriterade forskare [28]. Ärendet om återhämtning avgjordes slutligen av domstol, som beordrade utlämning av data [29]. Vid omanalysen fanns det inte längre någon signifikant skillnad mellan de behandlade grupperna och referensgruppen [30].

I en Cochranerapport om träning vid ME/CFS som bygger på PACE och sju liknande studier nonchaleras alla metodproblem [31]. Författarna till rapporten har haft ett nära samarbete med försöksledarna till PACE och har öppet anklagats för jäv [32, 33]. En metaanalys är aldrig mer tillförlitlig än studierna den grundas på. Cochranerapporten måste därför ifrågasättas i samma grad som PACE.

PACE var feldesignad från start och anspråken på positiv behandlingseffekt motsägs av underliggande data. Det är dags att förkasta studien. Aktörer som utreder vård av ME/CFS-sjuka bör distansera sig från PACE och från metaanalyser av studier med samma metodproblem. I annat fall bör de fundera ut svar på de frågor som försöksledarna till PACE duckat för [34] eftersom patienter och en växande grupp kritiska forskare garanterat kommer att fortsätta att ställa dessa frågor.