Den kanske viktigaste arbetsmiljöfrågan för läkarkåren i dag är hur man upplever möjligheten att göra ett bra arbete. Att få uttrycka sitt yrkeskunnande och använda sin läkaretik är grunden för den känslan. Urholkas dessa förutsättningar systematiskt uppträder i stället missmod, frustration och i förlängningen påverkas viljan att arbeta inom offentlig svensk sjukvård. Den stora rotationen av till exempel läkare och den utbredda förekomsten av vakanser inom svensk offentlig vård är till stor del uttryck för den attitydförsämring som brett ut sig de senaste decennierna.
Maciej Zaremba har i en artikelserie i Dagens Nyheter på ett belysande sätt visat exempel på hur styrsystem, mål och resultattänk (»allt som ger pinnar«) på avgörande sätt urholkar läkaretiken och sänker vår professionella hållning. Min bedömning är att nuvarande styrsystem drabbar sjukvården olika hårt. Exempelvis har allmänmedicin, invärtesmedicin, geriatrik och psykiatri tappat mer än opererande specialiteter och andra tekniskt baserade områden. Men alla har tappat! Lekmän bestämmer målen och vilka resultat som räknas, ofta i uppenbar (men kanske aningslös?) strid med medicinska och/eller etiska principer.
Zarembas drastiska exempel på hur tokigt det kan blibör inte avvisas med hänsyn till det journalistiska uttrycket. Hans slutsatser delas ju uppenbart av stor del av läkarkåren – och många, många fler. Läkarkårens respons är stor och engagerad. Bland debattörerna märks till exempel företrädare för Svenska läkaresällskapet. Sällskapet stödjer i en debattartikel i DN tydligt Zarembas slutsatser och kritik mot styrsystemen. Effekterna riskerar inte minst det som kan kallas läkekonsten, och motverkar prioriteringen av de mest behövande grupperna, i motsats till den av riksdagen tillsatta Prioriteringsutredningens förslag. Direkt motsatt uppfattning hyser dock Roger Molin, ekonom och nationell vårdvalssamordnare på Socialdepartementet, dessförinnan chef för sektionen för hälso- och sjukvårdsfrågor på Sveriges Kommuner och landsting. Han bemöter Zarembas kritik som »oseriös« och hävdar att sjukvården inte har några signifikanta problem.
Varför ska då Läkarförbundet agera? Detaljstyrningen påverkar i grunden vår professionella roll och arbetsmiljö. Det är i dag den viktigaste arbetsmiljöfrågan! Systemet upprätthålls såväl inom tjänstemannakåren på Sveriges Kommuner och landsting som inom departementen, men frågan är fortfarande politiskt hemlös och därför ställd utanför den demokratiska ordningen. Både läkarkårens och patienternas framtid hänger på frågan om hur svensk sjukvård ska styras och därmed utvecklas. Denna fråga behöver mer partipolitiskt utrymme och måste diskuteras i valdebatten! Samtidigt bör frågans partipolitiska hemlöshet göra det lättare för Läkarförbundet att göra sin stämma hörd.
Svenska läkare har i mycket ringa grad hörts i den offentliga debatten, och alltmer sällan ställt upp i chefssammanhang. Har vi blivit uppgivna i nuvarande system? Den styr- och resultatmodell som vi nu har haft i cirka 20 år har tagits fram i gott syfte, framför allt av tjänstemän (inklusive enskilda läkare) högt upp i organisationen. Dessutom har den parallellt använts i andra offentliga organisationer, till exempel inom skola och poliskåren – med liknande skadeverkningar och effekter. Inom sjukvårdens mycket komplexa system är effekterna väl så dystra på många områden. Nu när vi ser hur nuvarande system motverkar vår professionella och etiska roll måste förbundet bli offentligt och ta tydlig ställning i frågan.
Jag hyser respekt för att ambitionen med styrsystemet velat gott, och i enskildheter finns positiva faktorer som ska bevaras. Helhetsresultatet är dock, minst sagt, inte tillfredsställande. För att ändra systemet krävs en demokratisering, det vill säga att frågan debatteras politiskt och blir en valfråga. Sjukvårdens styrning och organisation är givetvis inte avgränsad till läkarkåren, men vi har ett huvudansvar att reagera på nuvarande ordning. Läkarförbundets röst ger möjlighet till ändring i systemet. Det ger våra politiker ökad anledning att komma fram på estraderna och diskutera sjukvård, och då annat än att korta köer, skapa tillgänglighet och diskutera graden av privatisering!
Läs replik:
Läkarkåren måste hjälpas åt
