Surrogatmoderskap behövs

I Läkartidningen 15/2013 (sidorna 724-5) kritiserade Ingemar Kjellmer Statens medicinsk-etiska råd (SMER) för att ha lyssnat för mycket på barnlösas önskemål och tagit för lätt på de faktorer som talar emot. Vi kan inte hålla med. Miljontals barn är födda efter olika former av provrörsbefruktning, och de är väl uppföljda och registrerade, lika friska som andra barn. Information om barnen och deras familjer finns. Susan Golombok och hennes medarbetare i London har gjort ett bra arbete, men de är inte den enda gruppen.

Peter Brinsden, England, beskrev nio års erfarenhet av arbete med surrogatmoderskap [1]. 49 familjer hade behandlats 1989–1998 med hjälp av 87 embryoöverföringar som ledde till 34 graviditeter. Alla familjer deltog i uppföljningen. Några allvarliga kliniska, etiska eller juridiska problem hade inte förekommit.  Alla surrogatmödrar var frivilliga kvinnor, något som också SMER rekommenderar. Alla handlade om »gestational (IVF) surrogacy«, där ägg och spermier kom från de biologiska föräldrarna. 

Surrogatmoderskap görs på ett kontrollerat icke-kommersiellt sätt också i Holland och i Belgien. Dermout et al [2] beskrev sina resultat från 1997–2004. Efter noggrann screening slutförde 24 kvinnor IVF-behandlingen. 16 barn föddes efter 13 graviditeter (3 tvillingpar, två embryon överfördes). En tvillingflicka hade svåra missbildningar, hydrocefalus och spina bifida, men familjen accepterade genast barnet. Kontinuerlig psykologisk uppföljning och upprepade test utfördes. Det förekom inte några större problem bland surrogat- eller de biologiska föräldrarna. Paren som fick barn kände sig lyckligare än de som blev utan. Alla adoptionsprocesser förlöpte smidigt.

Barn födda efter surrogatmoderskapsbehandling har bättre födelsevikt och lägre prematuritetsincidens än barn födda efter konventionell IVF [3, 4]. Avsaknaden av förbindelselänk under graviditeten har heller inte visat sig ha några negativa verkningar vare sig på förhållandet mellan förälder och barn eller på barnets emotionella välbefinnande [5]. 

Surrogatmoderskap var accepterat i Finland fram till år 2007, då en ny lag om assisterad befruktning trädde i kraft. Inga anmärkningsvärda problem noterades medan behandlingen erbjöds där. Vi beskrev behandlingarna i Finland 1991–2001 [6]. 17 par sköttes; de flesta av kvinnorna hade endera fötts utan livmoder eller fått sin livmoder bortopererad på grund av förlossningskomplikation eller tumör. Surrogatmödrarna var alla altruistiska (systrar, unga mödrar, kusiner, vänner, och tre andra frivilliga kvinnor). Grundlig medicinsk, psykologisk och juridisk rådgivning erbjöds alla parter. Parterna  genomgick också adoptionsrådgivning och accepterades som adoptivföräldrar innan behandlingen börjades. Barnlöshetsklinikerna samarbetade med adoptionsmyndigheterna som fortlöpande hölls informerade om verksamheten.

Behandlingarna ledde till tio graviditeter och födseln av elva barn, som var friska. Adoptionsprocessen löpte smidigt enligt finländsk lag. Två surrogatmödrar bedömdes ha lindrig depression efter förlossningen. Surrogatmödrarna var ändå efteråt nöjda och stolta över att de ställde upp.

Dessa få familjer har inte följts upp systematiskt, men flera föräldrar har i finländska TV-program och intervjuer berättat om sin väg till att bli förälder. Några har valt att inte göra det närmast av rädsla för att efteråt bli bemötta av negativa attityder.

På initiativ av den riksomfattande delegationen inom social- och hälsovården (ETENE) är ett nytt lagförslag under beredning i Finland. Man föreslår att surrogatbehandling återigen ska bli tillåten, licensbelagd, bygga på altruism och inte få vara kommersiell. Detta utesluter inte att kostnaderna för surrogatmamman ersätts.

Flera negativa argument emot surrogatmoderskap har lyfts fram. Ett argument är risken att surrogatmamman kan vilja behålla barnet efter födseln. Det finns en gammal beskrivning från USA (»Baby M«-fall) där så kallat traditionellt surrogatmoderskap hade använts. »Surrogatmodern« hade inseminerats med spermier från mannen i det barnönskande paret. Hon födde alltså sitt »eget« barn mot betalning och ville behålla barnet (och pengarna). Risken för sådana händelser bör noggrant diskuteras igenom med parterna före behandlingen, men är huvudsakligen relaterad till traditionellt och inte till IVF-surrogatmoderskap.

Riskerna som är relaterade till graviditeter kan minimeras genom att man väljer ut rätt personer som surrogatmammor. De ska ställa upp av egen fri vilja, vara bra föderskor, tillräckligt unga, friska och inte ha riskfaktorer för depression eller andra psykiska störningar. Under 1990-talets början, då de första »pilotbehandlingarna« av surrogatmoderskap gjordes i Finland, var assisterad befruktning ännu delvis i barnskorna.

En mycket positiv utveckling har skett sedan dess. Behandlingen omfattar en del juridiska aspekter, som dock kan lösas. Kvinnor med infertilitet som beror på livmoderfaktorer bör kunna få hjälp via assisterad befruktning på samma sätt som vi hjälper andra par med medicinska orsaker till barnlösheten. Behandlingen ska förverkligas av ett ansvarskännande mångprofessionellt team och gärna koncentreras till något eller några få centra, som kan sköta en noggrann uppföljning under hela processen, dvs även graviditeten och av alla parter efter att barnet blivit fött.

Vi förstår inte att denna behandling skulle vara så farlig för barnet att det vore bättre att det överhuvudtaget inte fick födas.