I läkarutbildningen ingår ett kliniskt utbildningssegment som, beroende på lärosäte, omfattar omkring hälften av programmets omfång. Den kliniska utbildningen och många delar av den kliniska forskningen förläggs då till landstingens verksamheter och regleras av ett så kallat centralt ALF-avtal. Detta avtal styr den ersättning som landstingen får av staten för att bedriva klinisk undervisning och forskning. Avtalet är nu uppsagt och förhandlingar om ett nytt avtal pågår sedan hösten 2012 mellan bland annat landstingen, regeringen och universiteten. 

Ett återkommande inslag i debatten är behovet av ökade så kallade konkurrensutsatta medel. Umeå medicinska studentkår anser att detta är en felaktig riktning för såväl den svenska läkarutbildningen som den kliniska forskningen. Ett sådant beslut skulle dessutom visa på en bristande respekt för den svenska sjukvårdens uppdrag; lika vård för alla. 

En ökad andel konkurrensutsatta medel i det centrala ALF-avtalet innebär att en större andel av pengarna skulle fördelas baserat på de olika lärosätenas prestation inom den kliniska forskningen. Detta är förvisso ett sunt sätt att fördela medlen, men det för även med sig problem. 

Den svenska kliniska forskningen är inte byggd för denna typ av resursfördelning. Karolinska institutet (KI) är ett anrikt specialiserat medicinskt universitet som bedriver forskning i världsklass och har gott internationellt rykte. Att låta denna akademi tävla mot unga, bredare universitet som de i Linköping, Umeå eller Örebro är oerhört kontraproduktivt i det längre tidsperspektivet. 

Dessa universitet, som inte når upp till KI:s höga forskningsnivå, har inte en chans. Detta beror inte på att de har sämre forskare, utan på att Stockholms läns landsting redan 2008 fick dubbelt så stora anslag som Västerbottens läns landsting och Östergötlands läns landsting tillsammans [1]. 

Det motsvarar många år och hundratals miljoner kronor som har gett KI en unik möjlighet att hävda sig på den internationella forskningsscenen. Att från den utgångspunkten göra mer medel konkurrensutsatta kan liknas vid att inleda ett 100-meterslopp där en löpare startar 50 meter framför alla andra. 

Självfallet är det logiskt att de som gör bäst ifrån sig ska få större och större anslag – denna devis tillämpas redan flitigt i Sverige när det kommer till fördelning av forskningsmedel. Om detta på lång sikt ger bättre resultat kan vi som studentkår förstås inte bedöma. 

Vad vi däremot kan garantera är att det kvickt kommer att dränera den geografiska bredden i den kliniska forskningen fullständigt, och även den genomgående höga utbildningskvalitet som Sveriges läkarprogram har kunnat stoltsera med i årtionden. 

Den kliniska forskningen hör intimt samman med den utbildningskvalitet som ett lärosäte kan uppbringa, eftersom de forskare som är förlagda till landstinget också är de som undervisar studenterna. Utan starka kliniska forskare på alla orter fallerar även den kliniska utbildningen. Däri ligger problemet: Utan stark klinisk utbildning på alla orter kommer vi snart att se försämrade kliniska prestationer från studenter som sedan ska leta sig ut i arbetslivet. 

När bara Stockholm och Göteborg kan producera läkare av hög kvalitet sänder man budskapet till resten av landets orter att dessa får nöja sig med sämre utbildade läkare. Detta är inte lika vård för alla, och just denna risk ser Sveriges läkarförbund som i sin utredning förespråkar en decentraliserad konkurrens och fortsatt regional fördelning av medlen. 

Sverige bedriver inte världens bästa kliniska forskning, men vi har en sjukvård i internationell toppklass. Ökade konkurrensutsatta medel i ALF-avtalet skulle på kort sikt kunna ge oss en starkare klinisk forskning, men till priset av att kvaliteten på sjukvården kommer att störtdyka. Vi tvivlar på att det är så skattebetalarna vill att staten spenderar deras pengar.