För några veckor sedan blev undertecknad ombedd att göra en undersökning av en person för eventuellt omhändertagande enligt LPT. Som allmänläkare anställd på en primärvårdsmottagning i Västra Götalands län är man skyldig att vid behov genomföra undersökning och göra bedömning av behov av psykiatrisk tvångsvård.  

Polishandräckning har då alltid varit en lättillgänglig och självklar hjälp. När jag denna gång tog kontakt med polisen fick jag veta att de hjälper till vid bedömning men inte med transport till sjukhus; för detta hänvisade polisen till ambulans med ­orden »Sjuka människor ska åka ambulans och inte polisbil«. Hemma hos patienten bedömdes denne lida av allvarliga psykotiska symtom och vårdintyg utfärdades. Ambulans kontaktades, men de vägrade komma eftersom man bedömde att patienten inte behövde transporteras liggande. I detta läge meddelade ­polisen att deras uppdrag var slutfört och att de skulle lämna platsen. 

Min tanke var att det hela måste vara något slags missförstånd: om de bara fick tag på rätt överordnad skulle problemet lösa sig. Poliserna på plats såg dilemmat, dröjde sig kvar, och vi försökte tillsammans hitta en lösning på problemet. Den något märk­liga kompromissen blev att jag och patientens socialsek­reterare skjutsade patienten i min privata bil till den psykiatriska akutmottagningen, med polisen körandes efter som ett slags eskort.

Polisens nya policy som gäller i Västra Götalandsre­gionen väcker flera frågor. Är detta agerande förenligt med svensk lagstiftning? Hur kan man göra skillnad på behovet av polisassistans under själva bedömningen av en person som misstänks lida av en så pass allvarlig psykisk störning att tvångsvård kan komma i fråga och behovet av polisassistans under transport av samma person till akutpsykiatrisk klinik? Vilka ­yrkesgrupper i samhället har rätt, och rätt utbildning för, att ­utöva tvångsåtgärder mot ­invånare?

Läkarens rätt till polishand­räckning är reglerad i lag. Där står att läkaren kan rekvirera polisassistans både för undersökning och transport till sjukvårdsinrättning.

Det finns en inkonsekvens i polisens nya policy som är obegriplig; om bedömningen resulterar i att personen anses lida av en allvarlig psykisk störning som gör att han eller hon bedöms vara farlig för sig själv eller för sin omgivning ska polisassistansen upp-
höra och sjukvården
får ordna transporten. 

Tänker sig polisen att läkaren, efter att vårdintyget är utfärdat, själv ska tvinga patienten till sjukhus? Polisen har tvångs- och våldsmonopol ute i samhället, de har utbildning och utrustning för att ingripa med fysiskt tvång och våld mot andra människor om så krävs. 

Den största risken med polisens nya sätt att agera är att svårt psykiskt sjuka män­niskor inte får adekvat hjälp på grund av att de inte kommer in till en psykiatrisk slutenvårdsklinik i tid. Varje dag en allvarligt psykiskt sjuk människa, som bedöms vara i behov av tvångs­vård, blir utan vård innebär stora risker för den enskilda personen och för omgivningen.