Redovisat forskningsfusk bara toppen av isberget?

Fall 1. En inom området välkänd kollega rapporterade inom ett par år kring 1990 stora studier över barn med komjölksallergi. Data är för den insatte diskutabla eftersom karaktäristik och diagnostik av barnen inte verkar stämma. Jag skulle 1993 tillsammans med en grupp kollegor skriva en översiktsartikel i ämnet. Jag utformade manus. Jag skrev till universitetet och frågade hur data insamlats och om de var korrekta, eftersom jag misstänkte att de var fabricerade. Jag anmärkte också på att diagnosen komjölksallergi inte ställts genom dubbelblindade orala provokationer, som är den etablerade metoden.

Svaret från dekanus blev: »… since the allegations against Professor … have not been proven, nor disproven Professor … is still in office«. Tre år senare publicerade kollegan blindade orala provokationer inte bara från uppföljningstillfället utan också från den initiala undersökningen. Detta styrkte mina misstankar. Några år senare skrev en grupp åter ett större arbete i ämnet. Jag höll i utformningen av de två första delarna av tre. Återigen skrev jag till universitetet men fick inget svar. I stället spreds via internet en tv-dokumentär om fallet. En medarbetare hade avslöjat för reportrar att han/hon hade fabricerat alla data.

För att komma till rätta med denna typ av fusk finns inget annat än öppen debatt och därmed ökad medvetenhet hos kollegor och etiska kommittéer, och inte minst medarbetare till eventuellt fuskande författare. Dessutom behövs aktivare statliga organ för övervakning och utredning.

Fall 2. I början av 2012 fick jag ett ar­bete för bedömning från en tidskrift. Författare var en utländsk kollega, verksam vid en (privat?) klinik i många år, som huvudsakligen skrivit ensam. Fram till 1999 (kliniken stängdes ett år tidigare) hade han publicerat totalt 66 artiklar. Sedan kom en artikel 2007, och under 2009–2013 hela 17 artiklar, varav fyra under 2013. Alla utom en med bara en författare.

Arbetet jag fick för granskning handlade om bronkialprovokationer. Jag har bland annat beskrivit skillnaden i bronkiell känslighet för allergen mellan de mest och minst kliniskt känsliga astmatikerna; den är minst fyra tiopotenser. Författaren hade använt en och samma odefinierade koncentration. Han måste i så fall ha sorterat ut en stor mängd patienter som inte reagerat på den valda styrkan; om han i stället använt ett mycket starkt extrakt för att få alla att reagera skulle med all sannolikhet ett flertal patienter fått allvarliga, livshotande astmaanfall. Detta angavs inte.

Dessutom fanns en figur som visade en kurva över alla provokationer: 22 patienter som provocerats två gånger och lika många kontrollprovokationer. Huruvida spridningsmåttet var spridningsområde, 1 eller 2 SEM, standardavvikelse eller konfidensintervall framgick inte. Med min kunskap om variationen i bronkiell känslighet insåg jag direkt att kurvan måste vara fabricerad. Det är omöjligt att få 22 astmatiker att reagera med samma eller näst intill samma grad av bronkobstruktion på en och samma dos. Förutom detta gav kontrollprovokationerna inte samma resultat men hade samma snäva spridningsmått (?), dvs reaktiviteten var inte reproducerbar. Dessutom hade författaren angett en mängd laboratoriedata som en läkare utan klinikanknytning knappast har möjlighet att ta fram.

Författaren hade publicerat fem artiklar de senaste två åren om samma fenomen och angett varierande antal patienter. Den kurva jag hakat upp mig på, eller snarlika, fanns i alla artiklarna. Två artiklar hade redan publicerats av den tidskrift jag anlitats av.   

Jag bad om originaldata för FEV₁ vid bronkialprovokationerna (22 patienter två gånger, och 22 × 2 kontrollförsök vid 32 tidpunkter från före provokation intill 72 timmar efter provokation, totalt
2 816 spirometrikurvor). Jag fick en lista på fyra patienter, ett försök per patient, dvs 4 × 72 = 288 data, men inga originaldata eftersom de sades ha förkommit. I ett och ett halvt år har jag försökt få reda på vilken instans som övervakar forskningsfusk i landet i fråga. Eftersom kollegan inte stod under tillsyn av ett universitet kan ingen myndighet hållas ansvarig. Tidskriften refuserade uppsatsen. För ett halvår sedan fick jag samma arbete för bedömning från en annan tidskrift. Jag avstyrde publiceringen men upptäckte att kollegan lyckats publicera sig i samma ämne i en annan tidskrift under 2013. Tilläggas kan att kollegan är ensam om att ha publicerat artiklar om det aktuella reaktionsmönstret.

Jag har tillskrivit redaktörerna för tre av fyra tidskrifter som publicerat artiklar. Trots påstötningar har jag inte fått svar om hur redaktörerna tänker agera: låta saken bero eller anmäla det inträffade i en gemensam notis i de berörda tidskrifterna, och samtidigt klart ange att de publicerade arbetena dras tillbaka? Jag förstår deras tvekan. Att dra tillbaka publicerat material kastar en skugga över en tidskrift, dess redaktörer och granskare, samtidigt som det innebär risk för en rättstvist, vilket verkar avskräckande på tidskriftsredaktörer. ­Ingen dom har fallit och ingen kommer säkert att falla, men enligt min mening är detta ett klart fall av forskningsfusk.

Detta fall illustrerar svårigheterna att avslöja och att vidta åtgärder när en ­fuskande kollega inte lyder under ett universitet eller högskola med fungerande etikprövning. Kollegan hänvisade i sin publikation till en etisk kommitté vid den klinik där han varit verksam till 1998, och angav i arbetet den etiska kommittén med en förkortning. Tidigare hade han angivit: »The local ethical committee approved this study, and an oral informed consent was obtained from all participants.«

När man läser instruktionen för Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för oredlighet i forskning finner man att det inte heller i Sverige finns ­någon skrivning om att nämnden ansvarar för eventuellt fusk från »forskare« som inte är anslutna till hälso- och sjukvården eller till statliga universitet och högskolor. Det behövs en rejäl översyn av instruktionerna till Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för oredlighet i forskning så att den ges ett vidare uppdrag att förebygga och beivra alla former av forskningsfusk. 

Det krävs också internationella in­i­tiativ eftersom de flesta artiklar pub­liceras i internationella tidskrifter. Vem kan ta beslut om att dra tillbaka redan publicerade artiklar om det inte sker inspektioner av lokala myndigheter? En utredning med fällande bevisning i Sverige får inte leda till att en USA-baserad tidskrift inte accepterar domen.

Båda de relaterade fallen är klara fall av forskningsfusk. Den förstnämnda författarens publikationer finns inte på PubMed längre. Forskningsfusk har inte gått att bevisa i fall 2. Det finns flera möjliga gränsfall. Jag har tagit exempel ur levande livet utan att nämna namn. Målet är inte att hänga ut någon utan att förändra beteenden i framtiden. Nedan nämns möjligheter som måste diskuteras och beaktas vid utformningen av nya och mer omfattande regelverk.

• Register har införts över prövningar, vilket innebär en viss kontroll.
• Det bör finnas legala möjligheter att kontrollera resultaten inte bara som det framställs i den publicerade artikeln utan också grundmaterialet. Detta borde självklart vara möjligt för Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp utan att det skulle betraktas som något exceptionellt.
• Många internationella tidskrifter kräver att varje författare definierar hur han/hon bidragit till publiceringen: genom att designa studien, utforma protokoll, etiknämndsansökningar, anslagsansökningar, statistiskt upplägg och bearbetning, genomförande av delar i klinik och laboratorier, osv. Det låter bra, men förutsätter att fram­för allt chefer inte tillskansar sig plats och arbetsuppgifter utan täckning i fakta. En doktorand i beroendeställning eller en kollega utan fast tjänst har inte mycket att sätta emot. Sådant måste gå att anmäla anonymt och föranleda utredning. Blotta vetskapen om att en sådan möjlighet finns kunde utgöra en avskräckande faktor av betydelse.
• Ett annat gränsfall är när en läkemedelsfirma sponsrar en studie för att få fram data inom sitt område eller när klinikchefen har ett namn hos de kommersiella intressena. Ofta anser sig då chefen ha rätten att stå med på arbetet och därmed tillräkna sig vetenskaplig kompetens som han/hon ibland saknar.
• Sedan finns det de vars namn börjar på A eller Z och, om författarpresentationen står i bokstavsordning, står antingen som försteförfattare eller sist, vilket kan ge intryck att de haft en väsentlig betydelse för arbetets tillkomst.
• Andra varianter är att institutionschefen väl lättvindigt anmäler sig själv som handledare, men låter and­ra göra jobbet eller att chefen skickar medarbetares skrifter i eget namn.

Förutom de helt klara fallen finns en glidande skala av oegentligheter som är mer subtila. Till och med klara fall av kopiering och fuskdata kan vara kniviga att gå till botten med när det inte finns universitet med ryggrad (Fall 1) eller när universitet inte är ­inblandade (Fall 2). Det krävs också en hel del mod för att stå på sig och öppet föra fram sina misstankar. Är anmä­laren verksam inom samma forskningsområde som den misstänkte kan misstanken uppkomma att anmälaren är ute efter att smutskasta en konkurrent. Det är också svårt att bevisa ­riktigheten av framförda misstankar utan aktivt stöd från universitetet.

I de mer subtila formerna av fusk, där den som gör iakttagelsen är i beroendeställning på något sätt, blir det ännu svårare. Doktorandens hela framtid står ju på spel, och doktoranden kan inte kompenseras om det går snett. Hur balansen mellan tillräckligt skydd för anmälaren och rättssäkerhet för den misstänkte ska utformas är en grannlaga uppgift som fordrar samarbete mellan professionen och juridisk expertis.

Frågan fordrar en noggrann utredning snarast. Läkarförbundet och Läkaresällskapet med dess delföreningar bör engagera sig. Det brådskar. Tilltron till forskare och forskningsresultat får sig en knäck för varje avslöjande.