Det finns mycket som jag som passerat de 70 inte har hängt med i. Rent praktiskt och vardagligt är det den snabba datoriseringen. Det är mycket som jag bör försöka lära mig, men jag håller fast vid att allt inte har enbart datatekniska lösningar. Människolivet med dess glädje och sorg, dess hälsa och sjukdom, kan inte reduceras till binära formler av ettor och nollor.

Mina minnen och tankar väcks till liv vid mitt möte med dagens sjukvård. Mina minnen för mig tillbaka till året då jag var 40, och jag var livshotande sjuk med tre små barn hemma, sonen var nyfödd. Jag fick god omvårdnad, många tröstande ord och väldigt mycken medkänsla. Inte minst nätterna var långa, och nattpersonalen hade tid att lyssna och lugna mig, så att det gick att somna. Jag fick en mjuk, fin och ansvarsfull vård.

I dag är sjukvården teknisk och effektiv. Den uträttar väldigt mycket, men den tyngs ned av kostnadskrav och fyrkantiga effektivitetsmått, beräknade via datorprogram. Vid många undersökningar utför sjukvårdspersonalen noggrant avgränsade uppgifter. De gör detta vänligt, tryggt och lugnt, men det finns inte tid till de enkla samtalen som ger en bättre mänsklig kontakt och en medföljande djupare analys av problematiken. Onekligen har man som patient stora möjligheter att själv inhämta information om sin sjukdom, och ur sjukvårdens synvinkel blir läkarbesöket ett ärende som expedieras korrekt under ett mätbart tidsutrymme.

Numera är sonen 30, han har funktionshinder och är allvarligt psykiskt sjuk, kanske på grund av min sjukdom. Mitt möte med psykiatrin är blandat. Den starka traditionen av ansvarsfull vård finns kvar, men dagens ständiga stress tär på vårdpersonalens förmåga och krafter. Jag har sett förändringar till det sämre på samma psykiatriska vårdenheter de senaste fyra åren, och jag misstänker gradvisa, men slutligen förödande besparingar.

Det som jag saknar mest är tid för de vardagliga och fruktbringande samtalen. Det verkar vara tiden tillsammans mellan skötare och patienter som har strypts åt. Sker detta, frågar jag mig, som en följd av svårigheterna att påvisa vikten av de oplanerade samtalen, vikten av de små orden som avslöjar intresse och värme? Hur mäter man sådant med våra binära datorprogram?

När hjärnan är sjuk behöver sjukvården måhända behandla hjärnans sjukdomar i överensstämmelse med hjärnans rationella och emotionella funktioner.

Det behövs personal inom psykiatrin som inleder samtal, som ömsint analyserar, tröstar, förmedlar glädje och delar sorg, som pratar om enkla vardagssaker, spelar ett spel, går en promenad, och som kanske inte minst kan se på galna situationer med humor. Personal som får den sjuka människan att slappna av och känna välmående.

Som skötare inom psykiatrin kommer man nära kantiga och kantstötta människor, men om man har tid att lyssna och lära känna patienten tonar det allmänt mänskliga fram. Kontakten blir positiv och vänlig. Det annorlunda i mötet stämmer till eftertanke om livets värde och värdighet.

Om skötarna inte har tid att sätta sig in i sina patienters värld, och den instinktiva osäkerheten och rädslan för det avvikande tar överhand, blir stämningen å andra sidan ohållbar med en problematik som vecklar ihop sig i en olöslig knut. Om vårdpersonalens arbetssituation medför att det blir för tungt för dem att gå in i en relation till sina patienter, sänker det sig en kompakt tystnad runt de sjuka.

Hur ska man kunna hjälpa de människor som inte lyckas få en »normalt« fungerande ordning på sina tankar, känslor och reaktioner på grund av allvarlig sjukdom, om man inte ser och bemöter dem, om man bara låter dem glida förbi som underliga typer från en okänd värld? Medicinerna hjälper många i dag, men allvarligt psykiskt sjuka människor blir inte »normala« med medicineringens hjälp.

Det finns fortfarande ett skriande behov av vård och av omtanke om det värdiga och det värdefulla i dessa människors ganska så trassliga liv. Detta kan olika datorprogram som ligger till grund för planering och utformning av vår sjukvård inte mäta, inte rymma, inte åtgärda på ett djuplodande, mänskligt sätt. Därmed bildar dessa program ett ofullständigt underlag för bedömningen av inte minst psykiatrins ekonomiska ramar.

Det är den mänskliga omdömesförmågan som måste urskilja vad som är god omvårdnad vid dessa livslånga och funktionshindrande sjukdomar i enlighet med vårt samhälles värdegrund.