Det var med stor glädje som vi tog del av Marcus Heiligs debattartikel om substitutionsbehandling för patienter som är beroende av medicinska opiater (Läkartidningen 43–44/2013, sidorna 1908-9). Det är hög tid att denna fråga tas upp och diskuteras bland läkare, forskare, politiker och andra beslutsfattare inom vård och omsorg.
Att göra skillnad på opiat- och opioidberoende patienter är unikt för Sverige. I andra jämförbara länder, både i Europa och i USA, talas enbart om opioidberoende (innefattande även opiatberoende). Denna definition gör även världshälsoorganisationen WHO. Att Sverige valt en annan linje och enbart tillåter substitutionsbehandling för patienter med opiatberoende rimmar dåligt med modern vetenskap och beprövad erfarenhet.
I sin förlängning innebär den svenska hållningen att människor med ett dokumenterat beroende av medicinska opioider måste börja missbruka heroin eller morfin för att få hjälp och behandling, vilket självklart är alldeles orimligt.
Precis som Markus Heilig beskriver i sin artikel är det i dag väl belagt att substitutionsbehandling med buprenorfin, i kombination med sociala insatser, är det bästa alternativet vid beroende av medicinska opioider. Vi vill dock understryka att förstahandsvalet vid behandling av medicinskt opiodberoende ska vara kombinationspreparatet buprenorfin/naloxon. Buprenorfin/naloxon är betydligt svårare att missbruka och därmed långt mindre intressant på den svarta markanden än så kallat mono-buprenorfin. Kombinationspreparatet är därför den säkraste behandlingen för patienten men också för det omgivande samhället.
Sedan 2007 rekommenderar också Läkemedelsverket att kombinationspreparatet ska vara förstahandsval vid substitutionsbehandling – en rekommendation som tyvärr inte följs fullt ut vid landets beroendekliniker.
Markus Heilig konstaterar i sin artikel att de nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården som i skrivande stund revideras av Socialstyrelsen bör uppdateras så att det blir möjligt att behandla patienter beroende av medicinska opioider. Detta tycker vi är både klokt och angeläget. De nationella riktlinjerna, liksom Socialstyrelsens råd och föreskrifter för behandling av opiatmissbrukare, bör dessutom uppdateras enligt Läkemedelsverkets rekommendation från 2007, dvs att kombinationspreparatet buprenorfin/naloxon alltid ska vara förstahandsval vid behandling (med undantag för gravida patienter).
Med dessa förändringar skulle svensk missbruksvård ta ett par rejäla kliv framåt.
