Läkarförbundets etik- och ansvarsråd går på samma linje som Vårdförbundet och avfärdar barnmorskan Ellinor Grimmarks anspråk på samvetsfrihet enligt Europarådets resolution 1763 efter att hon nekats jobb vid tre olika kliniker.
Fackförbunden bör lyssna till sina medlemmar, inte avfärda dem, men tyvärr tycks orken över lag vara väldigt liten i samhället när det gäller att hantera etiska överväganden. Hellre än att göra sig mödan fogar man sig efter en konsensuskultur, vilket på sikt är förödande och utarmar samhället på etisk skärpa och känslighet.
Direkt stötande är det när Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, i en intervju i Läkartidningen [1] inte tar Ellinor Grimmark på allvar utan misstänkliggör hennes motiv. Han talar om att »hävda sin egen åsikt gentemot patienterna« och antyder att hon, i maskopi med »abortmotståndarna«, är ute efter att underminera den svenska abortlagstiftningen.
Enligt svensk lag får abort utföras under vissa reglerade förutsättningar. Lagen talar inte om »rätten till abort«, vilket är det mantra som gång på gång upprepas som om det skulle släcka ut alla andra etiska aspekter. Rätten till liv är en grundläggande mänsklig rättighet, men abort är inte en rättighet i samma bemärkelse, den distinktionen borde vara självklar inom den medicinska etiken. Abort är en fråga om liv och död, och att inte medverka till dödande av vare sig gamla, sjuka eller ofödda bör självklart omfattas av samvetsfriheten, det har egentligen inget med »religiösa skäl« att göra.
Arbetsgivaren vill inte ta i den etiska frågan och gömmer sig bakom att hävda att arbetets organisation inte tillåter att man har barnmorskor som inte medverkar vid abort. Men vi har brist på barnmorskor i Sverige och det skulle självklart gå alldeles utmärkt att organisera arbetet så att även barnmorskor som inte medverkar vid abort rationellt kan användas i verksamheten om bara viljan fanns.
Fosterdiagnostik införs nu i Sverige, också detta många gånger utan att frågan om människovärde, och implikationer för synen på handikappade belyses särskilt mycket. I Gävleborg erfar jag att man införde så kallade KUB-test år 2009 genom beslut på tjänstemannanivå, utan att ärendet ens var uppe till diskussion i landstingsfullmäktige.
Att värna om samvetsfrihet och låta fler värderingar finnas i vårdyrkena istället för en påtvingad konsensuskultur blir på ett sätt svårare, men medför å andra sidan en vitalisering och ökad medvetenhet och vana att hantera etiska frågor.
Samvetsfriheten stannar inte vid aborter. Går vi samma utveckling till mötes som till exempel Belgien och Holland blir det snart en fråga om att ställas inför kravet att döda även födda. Morgondagens frågor kräver att vi är rustade med skärpta samveten och inövade i att föra etiska resonemang.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Läs repliken:
Samvetsklausul i vården drabbar patienterna
Referenser
- Lövtrup M. Läkarförbundet: Nej till samvetsfrihet. Läkartidningen. 2014;111:CSPR
Frågan är het för det rör ju hur mycket religion och trosuppfattning ska styra och paralleller kan exempelvis dras med muhammedanism och bärande av slöja. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och måste ha system som är anpassade efter detta.
Sedan, angående samvetsklausul. Ska man inom vården kunna vägra utföra vissa ingrepp eller åtgärder pga ens trosuppfattning eller värderingar borde även en drogliberal polis kunna se mellan fingrarna på ett narkotikabrott som hen får kännedom om. Jag tror att få tycker det är rimligt att ha det så.
Hur som helst, i blogginlägget du refererar till fr 8 mars framgår precis samma sak som jag skrivit i LT-artikeln, dvs att man inte kan tala om "rätten" till abort i jämställd betydelse med rätten till liv. Det senare är en mänsklig rättighet, medan abort inte är en rättighet i den aspekten, utan en nödlösning. Att valet inte skulle vara kvinnans eller att abortlagen skulle ändras har jag inte uttalat mig om.
Däremot förde jag ett resonemang om att abortfrågan borde betraktas mer som en allmänmänsklig fråga, som berör män lika mycket, och inte en kvinnofråga. Att det blivit en kvinnofråga beror på att män utnyttjar kvinnor och drar sig undan sitt ansvar. Ett ganska absurt exempel på detta är en ny typ av resonemang från män som jag upplevt på sista tiden: Att de skulle ha rätt till abort i en slags juridisk mening, nämligen om en kvinna mot deras vilja väljer att föda ett barn som mannen är far till, så borde kvinnan, så lyder resonemanget jag hört, ta hela ansvaret för detta, och mannen skulle ha rätt att få faderskapet avskrivet och på så sätt bli befriad från ansvar.
Eftersom du inte bemötte mitt exempel på hur absurt det skulle vara med samvetsklausul försöker jag med ett mer närliggande exempel. Du skriver att samvetsfriheten inte stannar vid aborter. Jag är beredd att hålla med dig. Ska en barnmorska som är sverigedemokrat ha rätt att neka en papperslös kvinna vård? Vem ska avgöra vilka "samveten" som ska få påverka vården?
Nej, självklart får ingen diskrimineras, vård skall ges på lika villkor åt alla utan åtskillnad enligt det uppdrag arbetsgivaren angivit. Jag tror kanppast någon åberopar samvetsskäl för att välja bort några. När det gäller papperslösa är det lite tvärtom att sjukvårdspersonalen praktiserar civil olydnad och ger vård som de papperslösa enligt direktiv inte har rätt till.
Personens upplysta samvete som moralisk instans måste man ha respekt för, det är en resurs, inte ett hinder för att bygga det goda samhället. Att det finns etiska principer som står över även statliga lagar fastslogs av juristerna under Nürnbergrättegångarna efter Andra världskriget, då argumentet att den anklagade bara lydde order inte räckte för att undkomma ansvar.
Jag menar att du genom att jämföra ett grundat ställningstagande som involverar samvetet med vilken åsikt som helst så relativiserar du det vilket devalverar ordets innebörd. Du är inte ensam om det. Någon annan frågade om läkare som var Jehovas vittne då också skulle ha rätt att vägra ge patienter blod. Men religiösa ståndpunkter och olika personliga särmeningar och åsikter är en sak, samvetet grannlaga utrannsakat är något annat. Därmed inte sagt att samvetet inte kan missta sig, men det är inget skäl att helt relativisera det och undervärdera dess betydelse. Samvetsfriheten gäller frågor om grundläggande mänskliga rättigheter och liv och död, som nu abortfrågan, sedan kan dödshjälpsfrågan också komma att aktualiseras skrev jag i artikeln, men det är inte alls frågan om utvidgning till en massa andra områden.
Många som inte vill införa lagstadgad samvetsfrihet tycker ändå att samvetsfriheten i sig är självklar, men tycker situationen borde kunna lösas praktiskt utan lagreglering. Man kan jämföra med jämlikhet mellan män och kvinnor, det borde vara självklart med någorlunda jämn könsfördelning i bolagsstyrelser och att män tar ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor. Men i dessa frågor upplever jag att en del som är negativa till lagstadgad samvetsfrihet vid abort är benägna att ha en mycket mer positiv inställning till lagstiftning i de sistnämnda fallen.
Argumenten för och emot ser också ut på ett liknande sätt oavsett livsåskådning, men givetvis kryddar de religiösa sin åsikter med tal om Gud och tolkningar av Guds vilja och religiösa regler.
Att förminska frågan om samvetsprincip blir alltså ett sätt att dels förminska människors frihet och rätt att skapa etiska förhållningsregler att leva efter oavsett religion men också att förminska frågan om vårdplanering och det är där och inte i etiken vi bör hålla oss.
Ni som sätter er emot samvetsfrihet. Menar ni verkligen att sjukvården i Sverige inte skulle kunna klara att planera sjukvården på ett sånt sätt att man skulle kunna både garantera en juridiskt och medicinskt säker abort och samvetsfrihet åt de få barnmorskor, läkare och annan personal som så önskar?
