Svenska psykiatrer och forskare samlades strax före jul till en workshop arrangerad av Socialdepartementet och Svenska psykiatriska föreningen. Mötet hölls i Stockholm och samlade ett 40-tal inbjudna deltagare. Avsikten var att inventera hur psykiatrisk forskning och utbildning utvecklar psykiatrin och kommer dess patienter till del, men även att definiera hinder för framsteg och beskriva önskvärda mål och en handlingsplan.

Psykiska sjukdomar utgör en stor och växande andel av den totala sjukligheten och kräver allt större samhälleliga resurser. Psykiatri är också en allt populärare disciplin bland AT-läkare, vilket avspeglar sig i många sökande till varje specialistläkarblock (ST-block), åtminstone i storstadsregionerna. I ljuset av det ökade samhälleliga behovet och det växande intresset bör forskningen stimuleras för att garantera god och evidensbaserad kvalitet på behandlingsutbudet. Forskning integrerad i klinisk verksamhet innebär dessutom en större flexibilitet och ökad benägenhet att implementera framgångsrika behandlingsmetoder så att de kommer patienten till godo. Fort- och vidareutbildning bland psykiatrins personal främjas dessutom i en miljö där forskning och utveckling är en integrerad del av den kliniska verksamheten. Dock är svensk psykiatrisk forskning missgynnad vad gäller tilldelning av forskningsanslag jämfört med andra discipliner, vilket är olyckligt då forskning, utveckling och utbildning är så nära sammankopplade. Energiska åtgärder krävs för att stimulera psykiatrisk forskning kring behandling och om den långa rad av riskfaktorer som samverkar till psykisk sjukdom. Den psykiatriska vården måste fås att samspela bättre med den universitetsbundna forskningen. Det moderna begreppet translationell forskning är aktuellare än någonsin.

Det står helt klart att den psykiska ohälsan ökar snabbare än någon annan ohälsa. Detta får stora samhällsekonomiska konsekvenser och innebär mycket lidande för de drabbade och deras anhöriga. Psykiatrin är därför ett område som angår alla. Antalet sjukskrivningar på psykiatrisk indikation har ökat markant under 2000-talet. Den största ökningen ser vi hos unga personer och hos kvinnor i alla åldrar. De psykiatriska diagnoserna stod för en fjärdedel av alla påbörjade sjukskrivningar år 2012. Psykiska sjukdomar är därmed sedan 2011 den vanligaste diagnosen bland påbörjade sjukfall, och de har också de längsta sjukskrivningsperioderna med en medianlängd på 75 dagar, jämfört med övriga sjukdomars 43 dagar [1].

En OECD-rapport, publicerad i mars 2013, rapporterade att psykisk ohälsa i dag är den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden [2]. Europeiska kommissionen genomförde år 2010 en enkätstudie som visade att 17 procent av den svenska befolkningen under det senaste året hade sökt hjälp för psykiatriska problem, och 8 procent hade använt antidepressiva läkemedel. Siffrorna var högre än genomsnittet i de europeiska länderna [3].

Samhället har mycket att vinna på att uppmärksamma, aktivt förebygga och behandla den psykiska ohälsan, sett ur både individens och samhällets perspektiv. För att kunna vända utvecklingen behövs forskning om riskfaktorerna bakom denna närmast epidemiska utveckling av psykisk ohälsa. Hur kan hälso- och sjukvården bättre rehabilitera personer med psykisk ohälsa tillbaka till en bra funktion i samhället?

Sveriges kostnader för behandling av drabbade och för utebliven produktion uppskattas i dag till ca 70 miljarder kronor per år – en ökning med 20 miljarder på tio år – och 40 procent av alla sjukskrivningar görs med psykiatriska diagnoser [4]. Till detta kommer en markant sänkt livskvalitet och risk för suicid. De sjukdomar som det handlar om är alla kopplade till hjärnans komplexa samspel med sin omgivning: anorexi, bulimi, ADHD, autism, schizofreni, bipolär sjukdom, depression samt olika ångesttillstånd inom allmänpsykiatrin, rättspsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin.

En dubbel stigmatisering försvårar våra ansträngningar att rehabilitera patienter med psykiatriska funktionsnedsättningar. För det första utestängs sjuka individer från arbets­marknaden och får sämre tillgång till samhällets resurser, exempelvis i form av kroppssjukvård [4]. För det andra är psykiatrin som specialitet stigmatiserad. Antalet inslag i dagspress, radio och tv med »negativt« innehåll om svensk psykiatrisk verksamhet överstiger med bred marginal de »positiva«, och fördomar om psykisk sjukdom frodas.

Detta påverkar forskningsintensiteten inom psykiatrin. Beviljade forskningsmedel till psykiatrin står inte i paritet med problemets utbredning och samhällsekonomiska konsekvenser. Anslagen till psykiatrisk forskning motsvarar bara 0,1–0,2 procent av vad dessa sjukdomar kostar landet. Motsvarande anslag till exempelvis cancerforskning är 2 procent, alltså mellan tio och tjugo gånger högre [5]. 

Vår svenska psykiatriska forskning är tydligt eftersatt. Detta får konsekvenser för utbildning av personal och vård av patienter. Enligt konsensus från vår workshop behövs en handlingsplan som innefattar 1) informationskampanjer, 2) att Psykiatrifonden lanseras bredare, och 3) att allmänheten genom information bättre inser vikten av att stödja psykiatrisk forskning. Svenska universitet, landsting och kontrollerande myndigheter måste ges ett större delat ansvar för en effektiv forskningsverksamhet. Och denna omsorg om psykiskt sjuka personer måste få ökad prioritet i den politiska debatten och uppnå status av valfråga.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.