Allmänläkarna arbetar hårt, men det verkar aldrig räcka till. Foto: Colourbox

»Men vad håller ni på med inom allmänmedicin? Alla mina kursare som valde det går ju in i väggen.« Skämtsamt, men med en lite anklagande ton, kastar ST-läkaren ut sin fråga. Detta efter att nöjt ha berättat om sin stimulerande och sympatiska arbetsmiljö på specialistkliniken. Vi står svarslösa. Javisst, vi arbetar hårt, men det verkar aldrig räcka till, man är ändå aldrig nöjd med oss. Vi påminner oss tre uttalanden nyligen – från läkarkollegor:

• Angående fetma: »Men allmänläkare identifierar inte problemet och har inte intresse, tid och kompetens för att behandla överviktiga och feta« [1].

• Angående KOL: »Men en spirometri tar 5–10 minuter och utrustningen finns på nästan alla vårdcentraler. Jag tror att någon måste säga till läkarna på vårdcentralerna att de ska göra det« [2].

• Angående demens: »Bland annat ser man att på vårdcentraler med många stafettläkare används inte SveDem, det finns allmänläkare som saknar kompetens om demens, det är tidskrävande och det nedprioriteras« [3].

Listan på exempel kan göras längre. Förväntan att allt fler insatser och allt större andel av sjukvården ska utföras inom primärvården torde vara uppenbar för alla som jobbat kliniskt i några år. Många tillstånd som tidigare tagits om hand av hjärtläkare, ortopeder, reumatologer, psykiatrer och många andra specialiteter utremitteras eller hänvisas nu till oss. Nya metoder införlivas kontinuerligt i specialistverksamheterna, vilket gör att en del mindre heta diagnoser och metoder måste bort för att lämna plats i hårt ansträngda budgetar och mottagningsscheman. Att resurser för att hjälpa dessa patienter saknas även i primärvården betraktas som en enkel fråga om utbildning, effektivisering eller prioritering. För var och en av specialiteterna uppfattas överföringen av enstaka arbetsuppgifter som naturlig och föga belastande, men helhetsperspektivet saknas.

Patienter med tillstånd som tidigare utretts och färdigbehandlats på sjukhus blir utskrivna efter allt kortare vårdtid, oftast med hänvisning till »fortsatt handläggning hos vederbörande distriktsläkare«. Antalet sjukhusplatser per 1 000 invånare i Sverige är nu 2,71, vilket är den lägsta siffran av alla OECD-länder förutom Turkiet, Chile och Mexiko [4].

Samtidigt som åtagandet i gränslandet mot specialistvården expanderar, ökar också förväntningarna från andra aktörer i samhället. Nya och utvidgade diagnoser och okritiska budskap om screening, som medför risk för överdiagnostik och överbehandling [5], hamnar oftast på primärvårdens bord. Stora samhällsproblem som ökningen av fetma i befolkningen eller psykisk ohälsa hos unga, med mångfasetterade strukturella orsaker och behov av genomgripande samhällsbaserade lösningar, blir också primärvårdens ansvar.

Läkartillgången i Sverige är god, men allmänläkarna är relativt få. Vi utgör endast 16,7 procent av det totala antalet läkare, vilket kan jämföras med OECD-genomsnittet 25,9 procent [6]. Av alla läkarbesök i öppen vård (exklusive mödravård och barnhälsovård) sker 55 procent inom primärvården; siffran är beräknad utifrån nyckeltal i Kommun- och landstingsdatabasen [7]. Landstingens kostnad för primärvård utgör 17 procent av sjukvårdskostnaderna, att jämföra med somatisk och psykiatrisk specialistvård som står för 63 procent [8].

Sammanfattningsvis: I vårt land, där en jämförelsevis liten del av sjukvården sker på sjukhus och där alltmer avancerade insatser förväntas av öppenvården, ska alltså en jämförelsevis liten andel av läkarkåren ansvara för en allt större andel av öppenvårdsuppdraget för en jämförelsevis liten del av pengarna.

Fakta 1

Ur Läkarförbundets etiska regler.
15. Läkaren ska bemöta sina kollegor som han/hon vill bli bemött av dem. Utan att träda patientens intressen förnär ska läkaren respektera sina kollegors arbete och så långt det är möjligt undvika att undergräva kollegors relationer till patienten.

Inom allmänmedicinen både vill och kan vi vara »första linjens sjukvård« för medborgarna – det är det som själva essensen i vår specialitet. Men förväntningarna på oss är i dagsläget orimliga. Många insatser pågår och kommer att krävas framöver om specialiteten ska överleva och om unga läkare ska våga bli allmänläkare. Ni kollegor i andra specialiteter kan hjälpa till. Vi påminner om en av Läkarförbundets etiska regler (Fakta 1). Vi föreslår, halvt på allvar, halvt på skämt, ett tillägg: »Därför ska läkaren inte klanka på allmänläkare.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.