Sveriges tätposition inom klinisk forskning har urholkats. Flera utredningar har därför föreslagit att stärka kvaliteten genom bättre karriärmöjligheter och infrastruktursatsningar. Infrastrukturer som biobanker och register är på god väg att samordnas. Men nu vill Utbildningsdepartementet styra forskningens inriktning genom en ny myndighet som ska ge forskare »uppdrag« i regionerna efter viss omvärldsanalys. Detta framgår av en utredning som nyligen varit ute på remiss (SoU 2013:87) [1]. Utredningen baseras på en rad myter:

Myt 1. Forskning kan genom stark ledning effektivt styras till önskad produkt. I direktivet och utredningen framgår att en grupp makthavare inom företags- och landstingsvärlden genom omvärldsanalys och konsultationer med olika intressenter ska »fördela uppdrag och resurser till regionala funktioner«. Kliniska forskare anses inte själva kunna avgöra vilken inriktning forskningen bör ha.  Forskningsverksamhet är ett arbete som måste utföras av självständigt tänkande, kreativa människor. Det är ett långsiktigt arbete som innebär hög risk om man ska ta fram ny kunskap. Historiskt har central styrning av forskning lett till stagnation. Stark produktionsinriktning, som redan råder, har ­genererat få innovationer men mycket »me too-forskning« och dito läkemedel.

Myt 2. Sverige behöver fler kliniska läkemedelsprövningar. Läkemedelsindustrin anser att den har svårt att få patienter till sina prövningar. Enligt utredningen ansöktes om 300 prövningar i Sverige år 2012, och enligt utredningens data deltar Sverige i 10,3 procent av alla prövningar i EU, med en befolkning som utgör 1,9 procent. Behöver Sverige genomföra en ännu större andel av prövningarna? 

En nedåtgående trend pågår i hela ­EU liksom i USA. När man tolkar trender måste många faktorer beaktas. Sverige har från 2000 till 2010 minskat antalet slutenvårdsplatser från 4,7 till 2,7/1 000 invånare. Vi har nu det lägsta antalet i EU (där genomsnittet är 5,3/1 000). Samtidigt har en genomgripande omstrukturering av öppenvården genomförts.

Regelverket för kliniska prövningar har ändrats. Allt fler läkemedel klassificeras som »orphan drugs«, vilka kräver färre fas 3-prövningar före registrering. Ofta genomförs fas 2- och fas 3-prövningarna invävda i varandra i en och samma ansökan. Den nedåtgående trenden för ansökningar har, åtminstone delvis, andra förklaringar än de som anges i betänkandet.

Myt 3. Kliniska forskare behöver hjälp med att hitta samarbetspartners nationellt och internationellt. Vi känner inga forskare som inte själva genom vetenskapliga möten och litteraturgranskning hittar och kontaktar lämpliga samarbetspartners. I förhållande till antalet forskare i Sverige kan man hävda att vi ingår i ett stort antal samarbetsprojekt inom EU:s ramprogram, och är ofta i ledningen av dem. Kompetensutveckling sker genom handledning av doktorander och forskarutbildning som bedrivs av universiteten. För detta behövs ingen ny myndighet.

Myt 4. Fler kliniska läkemedelsprövningar är en fördel för svenska patienter. Läkemedel blir inte tillgängliga för svenska patienter tidigare än i andra länder bara för att prövningen genomförts här. Läkemedlen godkänns centralt i EU. Att delta i en läkemedelsprövning innebär inte en fördel för patienten eftersom vare sig verkan eller biverkan ännu är helt kända. Att prövningar utförs av lokala »key opinion ­leaders« kan innebära att läkemedlet kan marknadsföras lättare i Sverige, men sjukvården behöver inte anamma alla nya läkemedel om den ytterligare nyttan med dem inte motiverar kostnaden. Via den nationella läkemedelsstrategin pågår arbete för så kallat ordnat införande. I detta led är central styrning mer relevant. 

Myt 5. Kliniska forskare behöver dra åt samma håll. Detta är kontraproduktivt om man önskar innovativ forskning. Om alla kreativa människor tvingas ägna sig åt vissa forskningsfält och de visar sig vara fel spår, vad han man då förlorat? Forskning innebär risktagande och riskspridning är väsentlig. Hur ska myndigheten prioritera? De stora sjukdomsgrupperna? Äldre eller barn?  De som har de starkaste patientföreningarna? De som medför störst lidande eller de lönsammaste, där flest människor kan behandlas med läkemedel? 

Myt 6. Sverige behöver förenkla procedurerna för etikprövnings- och andra tillstånd. Sverige är ett populärt land för klinisk läkemedelsprövning, vilket framgår av statistiken. Vi anses ha mycket hög kvalitet och effektivitet när det gäller både handläggning och genomförandet av prövningar. Däremot behöver vi underlätta studier initierade av akademiska forskare!

Svensk medicinsk forskning behöver ingen ytterligare styrning. Såväl patienter som läkemedelsindustrin och samhället i stort vinner på att de kliniska forskarna får ett återupprättat förtroende för sin kompetens att se och analysera problemen i vården. Sverige bör solidariskt bidra till klinisk prövning av läkemedel, men när vi redan bidrar betydligt mer än genomsnittet i EU bör vi prioritera grundläggande innovativ och patientnära forskning i samverkan med grundvetenskaperna snarare än med landstingsförbundet och näringslivet. Vi behöver tid att tänka och tillräckliga resurser som kan sökas av oss i fri konkurrens där forskningens kvalitet bör vara det enda styrsystemet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.