För det första är det viktigt att betona att ansvaret för vidareutbildning av de läkare som är anställda hos sjukvårdshuvudmannen åligger huvudmannen. Detta är re­glerat i hälso- och sjukvårds­lagen. Statens ansvar är att ange de krav på kompetens som ska gälla för den läkare som får bevis om specialistkompetens. Därutöver har staten uttryckt sin ambition att stödja huvudmännen genom att ta ett särskilt ansvar för vissa kurser. 

Huvudsyftet med de statligt finansierade SK-kurserna har med andra ord aldrig varit att genom dessa skapa ett kursutbud som fullt ut möter efterfrågan. 

I stället syftade SK-kurserna initialt till att öka läkarnas generella administrativa kompetens i form av ledarskap, ekonomi etc. I samband med att verksamheten överfördes till IPULS betonades denna inriktning ytterligare och det poängterades i en proposition 2002 [1] att SK-kursverksamheten skulle bidra till ökad kunskap om aktuella sjukvårdspolitiska ställningstaganden.

Det verkar således råda ett avgörande missförstånd om syftet med SK-kurserna och oklarhet om de motiv som initialt låg till grund för statens åtagande inom området. På sikt riskerar detta att förskjuta det huvudsakliga ansvaret från sjukvårdshuvudmännen till staten. 

Förslaget att skapa en samlad kurskatalog är i sig positivt, men riskerar att öka otydligheten ytterligare. Det är heller inte möjligt för en myndighet att förmedla och administrera kurser som inte upphandlats av myndigheten. Förslaget att återinföra en gemensam kurskatalog inom ramen för läkarnas specialiseringstjänstgöring kan därför inte rymmas inom Socialstyrelsens uppdrag. 

Med detta sagt instämmer Socialstyrelsen i uppfattningen att det upphandlingsbaserade tillvägagångssättet för att tillhandahålla SK-kurser medför ett antal begränsningar för verksamheten. Som myndighet har Socialstyrelsen dock inget alternativ än att följa lagen om offentlig upphandling (LOU) vid anskaffning av denna typ av utbildning. Socialstyrelsen har även uppmärksammat Socialdepartementet på denna problematik.

Socialstyrelsen vill i sammanhanget betona att läkar­yrket endast är ett av flera där legitimation krävs för ­yrkesutövande och där Socialstyrelsen har möjlighet att föreskriva om praktisk tjänstgöring för erhållande
av legitimation. 

Det är dock endast inom ramen för läkarnas specialiseringstjänstgöring som staten valt att ekonomiskt stödja huvudmännen. Om staten även fortsättningsvis ska göra detta delar Socialstyrelsen uppfattningen att ett sådant stöd med fördel kan utformas som öronmärkta anslag till sjukvårdshuvudmännen.

Innan en sådan eventuell förändring sker kommer ­Socialstyrelsen att kontinuerligt att arbeta för att förtydliga informationen kring upphandlingsförfarandet och föra en dialog om hur verksamheten kan förbättras. 

Läs slutrepliken:

Viktigast att kurserna håller hög kvalitet