Flera hundra sängar i Vårdsverige kan inte beläggas för att det saknas i första hand sjuksköterskor. Värst är situationen som vanligt inom psykiatrin. Detta sker utifrån ett läge där Sverige redan har det lägsta antalet sjukhussängar per innevånare i Europa, ja troligen i hela världen. Samtidigt har vi en av de högsta andelarna sjuksköterskor och läkare per innevånare i Europa. Hur går detta ihop? Svaret är: det gör det inte.

Svenska sjuksköterskor vill i allt mindre utsträckning arbeta inom den slutna sjukvården eller på vårdavdelningar. De allra flesta börjar där efter genomförd examen men slutar efter varierande tid. Det beror inte på att arbetet är tråkigt – tvärtom, det finns inget roligare och mer givande än att arbeta på en vårdavdelning. Kamratskapet, gensvaret från patienterna, vetskapen om att göra något meningsfullt tillsammans med andra. Men arbetet är för hårt, lönen för låg, vakanserna för många, arbetstiderna för slitande och ansvaret för stort.

I Norge, dit många av de unga svenska sjuksköterskorna reser, är villkoren annorlunda. Bemanningsföretagen lockar med betydligt högre lön och kortare arbetspass. Det långsiktiga ansvaret lämnas till den fasta personalen, så länge sådan finns. Även om kassan fylls på genom sådana tillfälliga arbeten tär det på yrkesstoltheten, och kamratskapet uteblir.

Den här situationen har påpekats gång på gång för sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, men hon har lika regelbundet hänvisat till sjukhusledningarna. Allt krut har lagts på att privatisera den öppna sjukvården och där införa den obligatoriska valfriheten. Fokus är i fortsättningen att göra detsamma med specialistsjukvården. Personalen i den slutna sjukvården är helt övergiven av landstingsledningen och så kan det inte fortsätta. När medborgarna börjar tveka om huruvida de kommer att få plats och vård på ett sjukhus om det blir nödvändigt kommer sjukligheten att öka. Sjukvården har nämligen två funktioner: dels att ta hand om oss då vi blir sjuka, dels att finnas till då vi inte är sjuka. Själva vetskapen att jag blir omhändertagen om jag blir sjuk håller sjukdomen från dörren.

Alliansen kommer troligen även denna mandatperiod att ansvara för Stockholms sjukvård, men med behov av stöd av Sverigedemokraterna (SD). Då vi inte vet vad SD har för sjukvårdsprogram kan man anta att deras inflytande blir minimalt. Faran är att privatiseringarna fortsätter medan personalsituationen på våra sjukhus förvärras. Det är dock inte privatiseringarna som är problemet. S:t Görans sjukhus som drivs privat av Capio är ett av Stockholms bäst fungerande sjukhus, personalförsörjningen är vida bättre än på landstingsdrivna Karolinska sjukhuset. Vårdvalet vid höft- och knäoperationer har väsentligt minskat köerna och därmed förkortat smärta och lidande för många människor.

Många års arbete inom både den offentliga och privata vården har gett mig insikt om att det finns lärdomar att dra från respektive system. Även den blygsammaste prestationsersättning ökar arbetsinsatsen men innebär även risk för överetablering/översjukvård. Det ser vi allt fler exempel på i Stockholm.

Den tunga slutna delen av sjukvården hotar att rämna på grund av en sviktande personalsituation. Detta sker medan landstinget i Stockholms län måste satsa mer och mer resurser på att klara gökungen i organisationen, det vill säga Nya Karolinska sjukhuset, som genom hutlösa avtal enligt den så kallade OPS-modellen (offentlig–privat samverkan) kommit att kosta landstinget och staten (inte den privata aktören) kolossalt mycket mer än vad som budgeterats.

En uppgradering av de sjukvårdsanställdas situation kommer att kosta pengar, men framför allt krävs det en landstingsledning som lyssnar. Det har vi inte haft hittills, men det måste komma. Det bråskar.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.