Systemet med statligt finansierade specialistkompetenskurser (SK-kurser) infördes 1992 i samband med att läkarnas specialistutbildning reformerades och blev målstyrd. Socialstyrelsen ansvarade för verksamheten fram till 2002 då den överfördes till IPULS – ett bolag samägt av Sveriges Kommuner och landsting, Läkaresällskapet och Läkarförbundet. Sedan den 1 januari 2013 har Socialstyrelsen återfått uppdraget. Anledningen var en oro för att statsanslaget till IPULS kunde strida mot upphandlingsförordningen (LOU) och att medierna vid denna tid uppmärksammat flera fall av myndighetsslarv när det gällde upphandling.

Behovet av SK-kurser styrs av Socialstyrelsens föreskrifter rörande vilka kursämnen som läkare ska tillägna sig. För varje specialitet finns krav på att genomföra ett antal kurser, som tillsammans med kliniska tjänstgöringar ska leda fram till specialistkompetens. Det totala kursbehovet har Socialstyrelsen beräknat till ca 700 kurser per år. Under årens lopp har antalet SK-kurser aldrig lyckats komma upp i denna volym.

Stor förhoppning knöts därför till Socialstyrelsen och de extra medel som regeringen sköt till för SK-kurser 2013. Tyvärr har förhoppningen grusats rejält. I år har myndigheten upphandlat ca 150 kurser vilket är färre i jämförelse med tidigare år. Det innebär att den totala kostnaden per kurs ökat betydligt sedan Socialstyrelsen tagit över kursupphandlingen. Det innebär också att det i dag saknas SK-kurser under delmål med obligatoriska krav på kurser för en rad specialiteter.

Med endast 150 kurser kan Socialstyrelsen bara hålla tummarna för att privata och andra aktörer dyker upp och breddar kursutbudet. Specialitetsföreningarna är här kanske de mest naturliga kursgivarna. Man bör dock ha i åtanke att mindre specialitetsföreningar kan ha svårare att organisera och administrera kurser än stora. För att det hela ska gå i lås krävs vidare att landstingens utbildningskliniker är beredda att betala den tillkommande kurskostnaden. Det finns inget i dag som tyder på att det privata utbudet av kurser på långa vägar kommer motsvara behoven.

Obalansen mellan kurstillgång och efterfrågan leder till köbildning och förseningar i ST-utbildningen. För många ST-läkare måste utbildningsplanen revideras. Detta drabbar inte bara läkarna utan bidrar även till den brist på specialistläkare som redan i dag finns inom områden som patologi, psykiatri, geriatrik och allmänmedicin.  

Socialstyrelsens problem med SK-kurserna bottnar till stor del i den modell som tagits fram för upphandlingen av kurserna till 2015. Modellen är svårbegriplig och saknar flexibilitet. Den är uppdelad på 147 ramavtalsområden som vart och ett innehåller ett till tre kursämnen. Varje kursgivare får lämna endast ett bud inom respektive ramavtalsområde. Det innebär att en kursgivare måste ställa sina egna kurser mot varandra om de råkat hamna inom samma område. Flera kvalitetssäkringsmoment från tidigare år har också försvunnit. Den oflexibla upphandlingsmodell som nu satts i bruk innebär en stor risk för att kursutbudet krymper ytterligare.

Sammanfattningsvis är Socialstyrelsens upphandlingsmodell möjligen väl anpassad till kraven i LOU men inte till ST-läkarnas behov av utbildning. Vi kan också konstatera att många duktiga kursgivare nu helt dragit sig ur SK-kurs­verksamheten. Den svåra utmaningen för Socialstyrelsen framöver kommer således att vara att skapa en struktur som stimulerar en ökad produktion av kurser. IPULS hade genom sina tre delägare en nära koppling till sjukhusklinikerna, till läkarnas specialitetsföreningar och till universiteten – vilket innebar goda möjligheter att hitta nya kursgivare, uppmuntra gamla att fortsätta och ge kvalificerad återkoppling till dem som höll på.

Läkarförbundet menar att det nu måste till krafttag för att komma till rätta med situationen.

Vi föreslår följande åtgärder på kort sikt:     

  • Att Socialstyrelsen tar initiativ för att samordna utbudet av både avgiftsbelagda och anslagsfinansierade kurser som riktar sig till ST-läkare. Att samla hela kursutbudet för ST-läkare i en och samma kurskatalog underlättar för både ST-läkare och deras handledare samt öppnar för en kvalificerad behovs­analys.  
  • Att Socialstyrelsen i sina föreskrifter skärper kraven på oberoende kvalitetsgranskning av alla ST-kurser. Normalt sett grans­kas alla kvalificerade utbildningar i Sverige av ett oberoende granskningsorgan eller en tillsynsmyndighet. Detta bör även gälla ST-utbildningen och de obligatoriska kurserna. En oberoende granskning av kurserna är avgörande för att vi ska kunna kvalitetssäkra utbildningen – och i förlängningen värna kvaliteten och patientsäkerheten i framtidens sjukvård. De kurser som inte ryms i Socialstyrelsens kursbudget men som ändå behöver anordnas bör också uppmuntras i ST-föreskrifterna. Det handlar ju om att få ST-läkarna igenom sin utbildning i rimlig takt.
  • Att Socialstyrelsen lägger resurser på tydligare information om upphandlingsmodellen och SK-kursverksamheten. Det kan gälla på webben men även i nyhetsbrev och mejlutskick. Informationen bör riktas till både ST-läkare och kursgivare. Bättre förståelse för regelverket kan stärka kvaliteten i upphandlingsprocessen och göra att en del uppenbara fallgropar undviks.

På lite längre sikt föreslår vi:

  • Att det statliga upphandlingsförfarandet kring SK-kurserna helt överges. Det är rimligt att landstingens ansvar för läkares specialistutbildning även omfattar kurserna. De statsanslag som i dag går till att upphandla SK-kurserna bör därför omfördelas till landstingen, vilket ger dem köpkraft att välja bland kurser. I en sådan modell blir alla kurser avgiftsbelagda och täcker sina egna kostnader. Något upphandlingsförfarande blir då aldrig aktuellt och vi får en betydligt mer flexibel modell anpassad till kursproducenternas förutsättningar och ST-läkarnas behov. Socialstyrelsen bör naturligtvis även i fortsättningen ange de kurser som krävs för specialistkompetens. Det viktiga är att kurserna håller god kvalitet och att kursbeskrivning, kursledare, innehåll och eventuell inblandning av industrin är granskad (i enlighet med samverkansreglerna) och godkänd av oberoende part.