»Abort väcker ofta debatt och principdiskussionen behöver föras i öppenhet.« Så inleds ett inlägg på DN debatt [1], undertecknat av bland andra Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. Det är lätt att hålla med om det. Abortfrågan har varit, är och kommer att förbli kontroversiell för oss i vården, då det är ett unikt ingrepp som får till konsekvens att ett mänskligt liv upphör. Alla med medicinsk kunskap ser och förstår detta, och det tydliggörs i debattinlägget. Vi inser också att frågan blir särskilt komplicerad då det ofödda barnet i andra sammanhang är föremål för sjukvårdens omsorger och på så sätt patient, medan en gravid kvinna inte nödvändigtvis är det. En graviditet kan knappast betraktas som en sjukdom.

Efter den inledande meningen riktar dock författarna udden mot anställda som av olika anledning hävdar samvetsfrihet. En »samvetsklausul« skulle kunna innebära att en läkare eller barnmorska inte kan delta i ett abortingrepp på grund av frågans komplexa och i sjukvården unika karaktär.

I artikeln framställs emellertid varje möjlighet att åberopa sitt samvete som något hotfullt, med stora konsekvenser för både sjukvård och skola. Att medge undantag av samvetsskäl skulle enligt författarna öppna slussportar för ett närmast totalt godtycke både inom sjukvården och flera andra samhällsområden. Det faktum att olika typer av samvetsklausul existerar i många EU-länder och i vårt grannland Norge kommenteras kortfattat med att det i Norge händer att »personer tvingas vänta onödigt länge för att avsluta en graviditet«.

Författarna konstaterar förtjänstfullt att vård i livets början och slut är speciell, vilket gör det märkligt att man på ett annat ställe i texten jämför med servering av lunch på en vårdavdelning. På vilket sätt vårdens speciella karaktär speglas, eller skulle kunna speglas, i synen på samvetsfrihet framkommer inte.

Även andra har gett sig in i debatten. Under rubriken »Den som vägrar abort hör inte hemma i svenska sjukvården« tar chefredaktören för ETC upp frågan i en ledare [2]. Rubriken är väldigt explicit. Den kan, och ska kanske också, tolkas som att ingen som är verksam i vården ska få hysa kritiska tankar om abortlagen eller åberopa sitt samvete, vilket beskrivs som hotfullt, löjeväckande och totalt irrelevant. Vi utgår från att Läkarförbundet har en mer respektfull syn i frågan.

»Det finns inget utrymme för diskussion. Minsta eftergift är att svika aborträttens fundament«, skriver ETC vidare, medan författarna till DN-artikeln tar upp behovet av både debatt och en öppen principdiskussion, dock utan att egentligen öppna för en sådan. Hur vill Läkarförbundet att den »öppna principdiskussionen« ska föras nu och framgent?

Vi anser att ledaren i ETC motiverar att följande frågor ställs till Läkarförbundet och dess ordförande: Anser förbundet att de som har en annan ståndpunkt än den gängse i frågan om abort, och som argumenterar för samvetsfrihet, inte hör hemma i vården? Ser förbundet samvetet som ett potentiellt hinder för en professionell yrkesutövning generellt i vården?

Läs repliken:
Läkarförbundet diskuterar gärna samvetsfrågor

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.