Vid Carnetts test spänns bukmuskulaturen, till exempel genom att semiflektera benen som på bilden. Tecknet är positivt om detta provocerar smärta och/eller om palpation av smärtområdet utlöser mer eller lika mycket smärta.

I Läkartidningen 46/2014 presenterar kirurgerna Martin Salö och Magnus Anderberg  en ABC-artikel om akut buk hos barn [1]. Det är en akutell presentation av den kirurgiska handläggningen och bedömningen av barn med akut ont i magen. Som erfaren barnläkare och subspecialist vad gäller barn och smärta, och med särskilt intresse för differentialdiagnostiken av barn med återkommande ont i magen, vill jag lägga till D och E, eftersom jag tror att de kan vara av värde för läkaren som handlägger dessa barn.

Barn som söker för akut ont i magen kräver akut handläggning och ställningstagande, och hur det kan se ut redogör artikeln förtjänstfullt för. Det mångsidiga omhändertagande som författarna rekommenderar sker dock inte alltid i den kliniska praktiken. Med väntrummet fullt med patienter genomförs i många fall en snabb undersökning, några enkla prov tas, barnet får ett klyx, och då smärtorna lugnat ner sig sänds barnet hem med någon mindre väl underbyggd dia-gnos som förstoppning eller körtelbuk, eller med orden »ingenting att oroa sig för«.

Breddar vi perspektivet finner vi att barn som söker för akut ont i magen ganska ofta lider av återkommande buksmärta. De barn som jag träffat på min specialistmottagning för återkommande smärta har en sjukhistoria på i genomsnitt över två år [2], och har i allmänhet sökt många gånger för både akut och icke akuta magsmärta.

Redan på 1960-talet konstaterade man att det är vanligt att det föreligger en längre tids psykologisk problematik vid akut buksmärta hos barn [3]. Det är också min erfarenhet [2].  Det är angeläget att skapa rutiner som fångar in barn med återkommande smärta på våra akutmottagningar och remittera till läkare med erfarenhet av att handlägga dessa barn. Kvaliteten i omhändertagandet skulle främjas av kompetensutveckling i pediatrik och smärta [4] och ökad förståelsen för den psykosomatiska smärtproblematiken [5].

En beskrivning av hur man diagnostiserar bukväggsrelaterad buksmärta vore också värdefullt. Enligt min erfarenhet är det vanligt att både barnkirurger och barnmedicinare negligerar denna möjlighet. Ont i magen är dock inte liktydigt med intraabdominell smärta. Carnetts’ test [5] är allmänhet positivt då smärtan kommer från bukväggen (Figur 1). Smärtan kan i dessa fall orsakas av trauma och ha psykosomatisk orsak [7, 8]. En viktig differentialdiagnostik vid svår buksmärta är ACNE (abdominal cutaneous nerve entrapment) [9, 10], som orsakas av en i bukväggen inklämd kutan nerv från någon av interkostalnerverna Th VI–XII och som enligt studier förekommer hos 3 procent av alla barn med ont i magen [11]. 

Diagnosen är omdiskuterad, men forskningen är i dag så väldokumenterad att den knappast kan ifrågasättas.

Arbetet på en akutmottagning är ofta tidspressat, och snabb handläggning krävs för det mesta. Men att fånga in fall med återkommande smärta och se till så att de blir väl uppföljda behöver inte ta lång tid. Rekommendationer om detta, och att inkludera undersökning av bukväggen i status, skulle ytterligare höja Martin Salös och Magnus Anderbergs fina »ABC om Akut buk hos barn«.