Jag tackar styrelsen för Kristna läkare och medicinstudenter för debattartikeln om samvetsfrihet i vården. Sedan ni skrev er debattartikel har jag varit med om att formulera även en slutreplik publicerad i Dagens Nyheter [1] i debatten som ni refererar till. Då ni ställer direkta frågor till mig vill jag förklara hur Läkarförbundet ser på rätten att kunna vägra utföra viss vård som patienter har rätt till.

Redan i er rubrik ställs frågan om förbundet är redo för en diskussion om samvete i vården. Genom den här repliken hoppas jag att ni finner ett jakande svar på den frågan. Samvete i betydelsen att ha en etiskt väl grundad hållning som vägledning är inget hinder för yrkesutövning, snarare en professionell nödvändighet.

En sådan hållning finns bland annat formulerad i Läkarförbundets etiska regler som har den världsvida läkarorganisationens regler som förlaga. Medlemmarna i Läkarförbundet är förpliktigade att följa den. Ni känner naturligtvis till dessa regler, exempelvis att alltid bistå människor i en medicinsk nödsituation och att avstå från att inskränka patientens rätt att bestämma över sig själv genom läkares yrkesauktoritet.

I inledningen till de etiska reglerna står det även: »Det förtroende och den handlingsfrihet som tillkommer läkaren grundar sig på de personliga egenskaper och det kunnande som läkaren besitter.« Så en god etisk hållning, grundad på hundratals års erfarenhet av läkaryrket, är en grundbult i läkares yrkesutövning.

Ni ställer även frågan om de som har en annan uppfattning om abort än den gängse, och som argumenterar för samvetsfrihet. generellt sett hör hemma i vården. Här utgår frågan från en ledare av chefredaktören i tidningen ETC som enligt era uppgifter anser att ingen i vården ska få tillåtas argumentera för samvetsfrihet eller få hysa kritiska tankar om abortlagstiftningen.

Jag håller inte alls med ledaren i ETC. Det måste tillåtas stort utrymme för diskussioner, personliga åsikter och tankar också inom vården. Yttrandefrihet är en grundläggande demokratisk rättighet. Debatt och diskussion är helt nödvändigt. Det skulle vara andefattigt och leda till stagnation om alla tänkte precis lika. Det gäller inte minst i etiska frågor, som ofta saknar självklara svar och där gränser och tidsandan ständigt förändras.

Men det är skillnad på å ena sidan yttrandefrihet och etisk hållning, och å andra sidan att vägra ge vård som patienter har lagstadgad rätt till. Vad som är ens personliga åsikter och vad som är ens uppdrag som anställd inom den svenska vården är inte samma sak. Det går också en skarp skiljelinje mellan vad som är yrkesutövarens personliga åsikter och vad yrkesetiken uppfordrar läkare att göra.

Etiken inom vården utgår ifrån patientens rätt till vård och respekt för dennes åsikter. Då patientens rättigheter väger tyngre än personalens friheter är det inte lämpligt att en samvetsklausul ska förhandlas som en del av anställningsvillkoren. En klausul av det här slaget riskerar i stället att leda till att viss vård förvägras eller fördröjs och att det sker en ojämlik behandling av patienter som faktiskt har en lagstadgad rätt till vård.

Personer som känner ovilja att utföra exempelvis abort har frihet att välja en annan inriktning eller anställning. Häri ligger ett personligt ansvar och frihet, och ett samvete som förhoppningsvis kan vägleda de existentiella val som alltid måste göras.

Läs mer:
Styrelsen för Kristna läkare och medicinstudenter: Är förbundet redo för diskussion om samvete i vården?