Uppskattningsvis varannan kvinna och var fjärde man drabbas någon gång i livet av ett benbrott på grund av benskörhet, eller osteoporos. Värst drabbade är äldre som råkar ut för de flesta och även de mest allvarliga frakturerna i höft och kotor. Hos dem kan frakturerna leda till långvarig smärta, ökad sjuklighet, för tidig död eller funktionsnedsättning med försämrad livskvalitet som följd. Risken att det ska hända igen är kraftigt förhöjd de närmaste åren efter en första fraktur. Därför är det särskilt viktigt att identifiera, utreda och behandla personer med hög risk.
Tyvärr är det inte så i dag. Sverige är ett av de länder som har störst andel osteoporosfrakturer samtidigt som vi ligger dåligt till i internationella jämförelser när det gäller hur många som behandlas. Exempelvis får bara drygt var tionde patient förebyggande läkemedel inom ett år efter en benskörhetsfraktur, enligt en utvärdering som Socialstyrelsen presenterade i höstas. Andelen har varit oförändrad sedan 2005.
Detta innebär såväl personligt lidande för den enskilde som ett slöseri med resurser eftersom vården av patienter med frakturer beräknas kosta runt 13 miljarder kronor per år. Om fler får en diagnos och förebyggande behandling redan vid sin första fraktur kan 3 200 frakturer undvikas årligen i Sverige. Därför skärper Socialstyrelsen nu en av rekommendationerna om osteoporos i de nationella riktlinjerna för rörelseorganens sjukdomar.
Den nya rekommendationen, som lyder; »Hälso- och sjukvården bör erbjuda patienter med benskörhetsfraktur en systematisk riskvärdering, utredning och behandling för att minska risken för ytterligare frakturer«, har fått mycket hög prioritet.
Dagens underbehandling kan delvis förklaras av att osteoporos är en tyst sjukdom. För de flesta är symtomen nästan obefintliga tills sjukdomen plötsligt ger sig till känna. Då är skelettet ofta så skört att det bryts spontant, eller efter en obetydlig påfrestning.
Det finns inte heller någon läkarspecialitet med tydligt ansvar för att utreda patienterna. Ett vanligt scenario är att patienten får benbrottet behandlat av en ortoped på akutkliniken för att sedan skickas hem utan remiss till primärvården för utredning och förebyggande behandling. Situationen kan jämföras med den som tidigare rådde för hjärtinfarktpatienter. I dag är det självklart att den som fått en infarkt utreds och får behandling som förebygger nya infarkter innan hon eller han lämnar sjukhuset, något som framgångsrikt minskat andelen nya infarkter.
Omständigheterna ställer krav på ett strukturerat omhändertagande för att patienter inte ska missas. Socialstyrelsen anser att sjukvården i större utsträckning borde införa vårdkedjor för att systematiskt fånga upp patienterna på akutkliniken. Arbetssättet, som även kallas frakturkedja, innebär som regel att en koordinator ser till att patienten utreds med frakturriskbedömning och bentäthetsmätning och får frakturskyddande behandling vid diagnos. Därefter ser koordinatorn till att patienten slussas vidare till primärvården.
Detta kräver ökad samordning mellan sjukhusen och primärvården. Men det ger resultat. Studier har visat att vårdkedjor för fragilitetsfrakturer i förlängningen kan minska andelen nya frakturer med runt 40 procent.
Socialstyrelsens skärpta rekommendation är en uppmaning till hälso- och sjukvården att prioritera upp vården vid osteoporos. Dels för att frakturerna i första hand drabbar en redan mycket skör grupp, de allra äldsta, dels för att osteoporos kommer att bli allt vanligare när andelen äldre i befolkningen ökar.
Läs riktlinjerna på Socialstyrelsens webbplats:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2012/2012-5-1/Sidor/default.aspx
