Arbetet på Sveriges vårdcentraler bedrivs i team, men utan läkare stannar mottagningen. Sett till andelen specialister i allmänmedicin av den totala andelen specialistläkare är vi sämst i Europa. Endast 16 procent av Sveriges specialistläkare är allmänläkare. Jämförelsen blir än mer sned om man beaktar det större uppdrag och ansvar allmänläkare har i Sverige.
Att det råder stor brist på allmänläkare lyfts bland annat upp i Socialstyrelsens rapport »Nationellt planeringsstöd« [1]. Utökningen av antalet ST-platser för att lösa problemet på lång sikt har varit ringa och har dessutom stannat av. Tillfälligt har läkarbristen i primärvården kunnat lösas med hjälp av hyrläkare och andra kortsiktiga insatser. Detta har tagit hårt på ekonomi och kontinuitet, och endast tillfälligt gagnat patienterna.
Hur beroende primärvården är och har varit av hyrläkare blev tydligt i och med det hyrläkarstopp som infördes i Jämtland sommaren 2013. Ordinarie läkare slutade på grund av ökande arbetsbörda och orimlig arbetsmiljö [2]. Mer än ett år efter beslutet var hälften av distriktsläkartjänsterna fortfarande vakanta. Den senaste tiden har flera enheter haft svårt att tillfälligt säkra produktionen med hjälp av hyrläkare eftersom det inte ens går att finna sådana, och bemanningsföretagen vittnar om svårigheter att rekrytera specialister i allmänmedicin.
I en ledare i Expressen framhåller Gunnar Wetterberg [3] att mycket av hyrläkarverksamheten är onödig, och att det vore billigare att betala höga löner till läkare där det behövs. Han vågar därmed sätta ned foten och ge sig in i den kontroversiella diskussionen om hög lön i offentlig verksamhet.
Att höja lönerna där det behövs så pass mycket att läkare blir intresserade av tjänsterna är logiskt. En annan lösning är att erbjuda stimulansmedel för kontinuerliga insatser. Höjda löner är inte hela lösningen, men det är intressant att spekulera i vilka positiva effekter som skulle följa av en ärlig satsning på primärvårdens läkarbrist. Gissningsvis skulle det göra det lättare att rekrytera läkare både på kort och lång sikt. Fler blivande specialister skulle förmodligen välja allmänmedicin som sin specialitet. Ekonomin skulle bli mindre tärd och arbetsmiljön bättre för all personal. Läkare som i dag, delvis på grund av hög arbetsbelastning, arbetar deltid skulle kunna välja att jobba heltid. Kontinuiteten skulle förbättras, och det skulle finnas tid att arbeta förebyggande, långsiktigt och med annat än det mest akuta.
En mindre tärd ekonomi skulle frigöra resurser till att jobba med gränssnitten mellan primärvård och slutenvård och mellan kommuner och myndigheter. Min gissning är att effekterna skulle bli så stora att hälso- och sjukvårdsapparaten skulle lyftas en bit upp ur sin tungroddhet. Primärvården skulle ha rimliga förutsättningar att utföra sitt uppdrag och patienterna skulle kunna tas om hand på rätt nivå. Belastningen på landets akutmottagningar skulle lätta. Våra mest sjuka äldre och andra med stort vårdbehov skulle kunna hanteras i hemmet av primärvården, med stöd av kommunerna. Det skulle även kunna frigöras vårdplatser och minska den press som vårdplatsbristen lett till.
Sammantaget skulle en satsning på att lösa bristen på allmänläkare leda till att patientsäkerheten ökar och att våra knappa resurser används mer ändamålsenligt. Primärvården skulle fungera som det är tänkt och stå för första linjens sjukvård.
Referenser
- Nationella planeringsstödet 2015 – Tillgång och efterfrågan på vissa personalgrupper inom hälso- och sjukvård samt tandvård. Artikelnr 2015-2-33. Stockholm: Socialstyrelsen; 2015.
- Ström M. Hyrläkarstopp ledde till läkarflykt. Läkartidningen. 2014;111:CZDH.
- Wetterberg G. Stafettläkarna är en följd av Jantelagen. Expressen. Ledare. 25 jan 2015.
Jag tror man kan locka allmänläkare genom arbetstidsförkortning men med samma lön som nu. Titta på Norge o Danmark-där råder stor trivsel o kontinuitet bland allmänläkarna. De jobbar inte så många timmar som vi. Att de dessutom är privata behöver inte ha avgörande betydelse. Nu när vi har vårdval känns det som om även offentligt drivna VC har fått ökad autonomi? Tänk er att få gå hem från jobbet och vara FÄRDIG med alla papper och telefonsamtal klockan 15.30......! Det gjorde jag på 1980-talet! Den epok när primärvårdens bemanning stod i någorlunda paritet med sitt uppdrag.
En viktig aspekt som Lena inte lyfte fram i artikeln är att även lönen för hyrläkare måste höjas och det rejält. Annars kommer det bli snudd på omöjligt att ens hitta hyrläkare till många uppdrag, värre ju längre ut i glesbygd man kommer.
Jag har testat båda alternativen men nu senast haft min mottagning i 25 år. Läkare är inte stöpta i samma form, en del ligger mer åt entreprenörsidan och får möjlighet att utveckla sin kreativitet där.
Jag tycker det är för bedrövligt att allmänmedicinare på enläkarmottagningar på nationella taxan går sotdöden. Ska vi verkligen inte kunna ha två olika system parallella? Min vision är att det finns en enläkarmottagning i samma område som det finns en vårdcentral. Två olika arbetssätt som optimerar tillgängligheten för de boende i området. Självklart är en enläkarmottagning mer flexibel i sitt arbetssätt en vårdcentral med alla anställda.
Om allmänmedicinen ska locka läkare till sig måste man kan erbjuda alternativ. Lön är inte det viktigaste utan arbetsglädje smäller ett snäpp mer.
Utveckla, inte avveckla, allmänmedicinen på nationella taxan! Även patienter är inte stöpta i samma form och bör kunna ges en valmöjlighet till vårdcentralen. En sak är säker, som det klagas mkt på från patienthåll, kontinuiteten på en enläkarmottagning är hundra procent!
