När blir den gemensamma kunskapsbasen gemensam?

Den gemensamma kunskapsbasens mål i ST-utbildningen är att den blivande läkaren självständigt ska klara primärjoursuppdraget samt kunna handlägga vanliga tillstånd från angränsande specialiteter i öppen och sluten vård. 

Gemensam kunskapsbas finns i många andra europeiska länder. Under Socialstyrelsens översyn av specialitetsindelningen [1, 2] bedömdes förändringen skapa en bättre balans mellan bredd och spetskompetens, underlätta byten mellan specialiteter och skapa gemensamma kurser. Den gemensamma kunskapsbasen föreslogs bli välavgränsad och tydligare än den befintliga målbeskrivningen, vilket inte infriats.

För samtliga specialiteter finns 12 kortfattade medicinska delmål. I en bred specialitet blir delmålen mycket allmänt hållna, i en smalare betydligt mer detaljerade (Exempel 1). Formen styr därmed innehållet. Räcker inte rutorna till får man ge avkall på detaljerna. Målbeskrivningen kan visa om rätt intyg inkommit till Socialstyrelsen, men knappast verka som stöd för att planera och genomföra en specialistutbildning.

I det första exemplet blir det uppenbart att en mer detaljerad målbeskrivning behövs. Respektive specialistförenings utbildningsbok utgör rekommendationer och tolkning av den officiella målbeskrivningen. Kvalitet och format varierar, och då nya ST 2008 infördes dröjde vissa specialistföreningar flera år innan de publicerade sina utbildningsböcker.

Den gemensamma kunskapsbasen i internmedicin (Exempel 2) behöver uppenbarligen kompletteras med en utbildningsbok. Om varje specialistförening gör en egen utbildningsbok för den gemensamma delen kan den av naturliga skäl inte bli gemensam. 

Frågan är också vem som ska ha tolkningsföreträde om det finns olika uppfattningar om vilka delar av specialiteternas akuta tillstånd som ska behärskas, och på vilken nivå. Undertecknad har föreslagit Socialstyrelsen att ta initiativ till och finansiera ett arbete med en gemensam utbildningsbok för de gemensamma kunskapsbaserna, men då jag inte fick gehör valde jag att hoppa av projektet.

I det danska ST-systemet [3], som liknar Sveriges, finns en officiell målbeskrivning framtagen av specialistföreningen, och sanktionerad av Sundhedsstyrelsen. Detaljnivån är högre och innehåller checklistor med moment som måste klaras av, inklusive bedömningar av kompetens. Teoretisk utbildning regleras också i antal timmar. Vidare finns en statlig inspektionsverksamhet av utbildningen samt statlig planering och styrning av antalet ST-tjänster. Socialstyrelsens befogenheter är begränsade och förhindrar att allt detta införs, möjligen vill inte heller alla ha ett system med mer detaljstyrning. Inför nästa revision av ST-systemet föreslås dock Socialstyrelsen i dialog med professionen och övriga parter att låta sig inspireras av det danska systemt. 

Man kan diskutera vem som »äger frågan« om målbeskrivning för den gemensamma kunskapsbasen. Specialistföreningarna? Läkaresällskapet? Socialstyrelsen? Sveriges Kommuner och landsting? 

Socialstyrelsen har beslutat om förändringen, medan de enskilda specialistföreningarna har kunskaperna men inte resurserna. Socialstyrelsen föreslås ta initiativ till och finansera ett gemensamt arbete för specialistföreningarna som omfattas av de gemensamma kunskapsbaserna. Arbetet bör ledas av en medicinskt sakkunnig med bred kompetens inom respektive område; internmedicin och kirurgi. En internationell utblick föreslås (exempelvis till Danmark). 

Det ligger i allas intresse att vi i framtiden har en väl fungerande akutsjukvård med tillräckligt många läkare som har tillräcklig kompetens för akut omhändertagande av vanliga och viktiga sjukdomstillstånd.