ST-utbildningen har gått från att vara ett lärlingskap till dagens formaliserade, målstyrda utbildning utifrån tydliga strukturer uppställda av Socialstyrelsen och specialitetsföreningarna [1]. I föreskrifterna för den nya ST-utbildningen som trädde i kraft 17 februari 2015 ges verksamhetscheferna en mer framträdande roll, bland annat ett ökat ansvar för kvaliteten. 

Verksamhetschefernas utökade roll kommer bland annat att omfatta ansvar för och personlig bedömning av ST-läkarens kompetensutveckling. Den ökade privatiseringen i Stockholms län har lett till att ST-läkare i dag har svårt att tillgodogöra sig särskilda moment inom vissa specialiteter eftersom de endast utförs hos privata vårdgivare. De privata klinikerna anser sig inte ha någon avtalsmässig skyldighet att bedriva kvantitativ ST-utbildning, vilket komplicerar färdighetsträningen i ett flertal specialiteter [2] eftersom utbildningen sker integrerat i vårdproduktionen och inte i en simuleringsmiljö. Hur mycket en verksamhetschef än värnar om utbildningen på sin egen klinik så saknas det inflytande över de randningar som krävs för att få med allt ST-läkaren ska lära sig under utbildningstiden.

Karolinska universitetssjukhuset har försökt få en bild av hur nyckelgrupper inom ST arbetar, bland annat genom ett doktorandprojekt som med hjälp av empiriska data ytterligare ska kunna stärka, stödja och utveckla studierektorerna som grupp. Att få en bild av hur cheferna tänker kring utbildningsfrågor är viktigt för kunna föra en dialog och skapa utveckling. Nya ST har goda intentioner att stärka utbildningen av specialistläkare, men om nyckelpersoner i utbildningssystemet inte förstår, känner till eller är intresserade av utbildning kan det bli svårt att implementera de nya föreskrifterna.

Höstterminen 2014 genomfördes på läkarprogrammet vid Karolinska institutet ett examensarbete om verksamhetschefernas syn på utbildning och kvalitet i ST. Totalt intervjuades 14 verksamhetschefer från olika sjukhus och primärvården inom Stockholm läns landsting. Flera verksamhetschefer anser att nuvarande system i vården har ökat trycket på sjukvårdsproduktionen och minskat marginalerna i kliniken, vilket medfört mindre tid och resurser för ST-utbildningen. Att värna utbildningen trots de ökade produktionskraven är viktigt för verksamhetscheferna. Det handlar om att utbilda för framtiden. Några av cheferna belyste dock vikten av att anpassa utbildningens innehåll till verksamhetens krav så att läkarna har rätt kompetens efter avslutad ST, och därmed klarar kraven och »blir anställningsbara«.

Granskningsområden i SPUR-protokollet

A. Verksamheten

B. Medarbetarstab och interna kompetenser

C. Lokaler och utrustning

D. Tjänstgöringens upplägg

E. Handledning och uppföljning

F. Teoretisk utbildning

G. Medicinsk vetenskap och kvalitetsutbildning

H. Ledarskapskompetens och kommunikativ kompetens

Verksamhetscheferna har god kännedom om dagens målstyrning av utbildningen, vilket är avgörande för utformandet av utbildningsprogram och systematisk bedömning. Av intervjuerna framgår att cheferna är medvetna om vikten av bedömning och återkoppling. Regelbunden återkoppling och bedömning av ST-läkarens kompetens är avgörande för högkvalitativt lärande, vilket den pedagogiska forskningen tydligt visat [3].

Svaren ger en positiv bild av hur verksamhetscheferna ska klara utmaningarna i nya ST. Däremot noteras sedan tidigare att handledning och uppföljning (variabel E i SPUR-protokollet, se faktaruta) är ett återkommande problem vid lokala SPUR-inspektioner [4]. Samtidigt befäster den övergripande SPUR-inspektionen i Västmanland [5], artiklar om bristfällig bedömning av enskilda läkares kompetens [6] och svaren i en webbaserad enkät till ST-studierektorer vid Karolinska universitetssjukhuset angående bedömningsformer av ST-läkare handledning och uppföljning som ett problemområde.

Även resultaten i Karolinska universitetssjukhusets ST-barometer 2013 är intressanta. En enkätundersökning om ST-utbildningens utformning och förutsättningar visar på en diskrepans mellan ST-läkares, studierektorers, handledares och verksamhetschefers upplevelser av utbildningen, särskilt vad gäller bedömning av och återkoppling till de enskilda ST-läkarna. Verksamhetscheferna hade den mest positiva bilden, medan ST-läkarna var minst positiva.

Hur kommer då verksamhetscheferna att axla sitt utökade ansvar för ST-utbildningen? Data visar att det finns en pedagogisk medvetenhet bland de centrala verksamhetscheferna. Mycket arbete återstår, men diskussionen har börjat. Vi välkomnar verksamhetscheferna att tillsammans med ST-läkare, handledare och studierektorer föra dialog kring fortsatt utveckling av ST-utbildningen.