Träden glider förbi på väg till jobbet och i radion börjar nyheterna. Det är framtidsministern som står i fokus i ett inslag som handlar om att många arbetsuppgifter som finns i dag sannolikt inte kommer att finnas om 20–30 år. Man har gjort en studie och kommit fram till att flertalet jobb kommer att kunna ersättas av robotar. Det handlar om kassörer, brevbärare och … läkare. 

En halvtimme senare dras samma »nyhet« igen. Jag hade inte hört fel. Det var inte lärare de menade, vilket ju hade varit minst lika angeläget att ifrågasätta, utan det var just läkare. 

Nyhetsinslaget väcker tankar om vart vi är på väg när det kommer till synen på människan och vården. Känslan som stundtals kommer över mig är att det redan nu är ­besvärande för vård­admi­nistrationen att det är människor som arbetar i ­vården och inte robotar. 

Robotar gör säkert jobbet utan att klaga, behöver inte vabba och är säkerligen sällan sjuka. Förmodligen glömmer de inte heller bort namn och doseringar på läkemedel, för att inte tala om den förväntade frånvaron av fikaraster. Exakt vilka områden av vårt yrke som antogs skulle kunna automatiseras fick jag ingen klarhet i, men journalföring vore väl välkommet.

Kanske är jag bara en obotlig humanist med stark tilltro till människans förmågor. Varje dag arbetar vi med att sätta samman alla nödvändiga pusselbitar i våra patienters liv och sjukhistorier, för att hitta den rätta ­vägen att gå. Väldigt ofta är det intuitionen och en känsla i mötet som leder oss rätt och som får oss att tänka om, och ändra riktning. 

I Läkartidningen nummer 8/2015 [1] lyftes vikten av det terapeutiska mötet fram, och att utvecklingen delvis avviker från detta är beklagligt. Någonting faller mellan stolarna när medicinteknisk utveckling gör att en grundlig anamnes delvis faller i glömska till förmån för en beställd datortomografi. 

Som doktor är man tvungen att ta tillvara mötet och hitta rätt med hjälp av frågor, klinisk kunskap och intuition. Det som utmärker den mäns­klige läkaren är att denne är utbildad i att tolka kunskap och använda den för specifika patienters situation. Jag hoppas att New public management inte väljer att rationalisera bort detta till förmån för robotar om en sisådär 20–30 år.