Amnesty International har i sin kampanj för att få straffet mot bloggaren Raif Badawi upphävt ­samlat in över en miljon namnunderskrifter.

Fallet Raif Badawi

Fallet med den saudiske bloggaren Raif Badawi, som dömts till tio års fängelse och 1 000 piskrapp för att han startat ett internetforum om mänskliga rättigheter, demokrati och kvinnors rättigheter, har väckt stor uppmärksamhet. Piskrappen skulle delas ut 50 åt gången varje vecka i 20 veckor med start 9 januari. Veckan därpå avrådde läkare från en ny omgång för att hans skador inte var läkta.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter fördömde i ett uttalande i början av året piskning som en grym och omänsklig bestraffning [1]. 

Kritik mot spöstraffet har framförts av en mängd länder. Trots internationella förbud förekommer det i länder som Saudiarabien, Iran, Förenade arab-emiraten, Qatar, Afghanistan, Singapore, Malaysia, Sudan och Nigeria. Att tillfoga smärta är det mest uppenbara syftet, men också att förödmjuka och skambelägga offret. Straffet utdelas ofta på offentlig plats med många åskådare. I de länder där maximal kraft används vid slagen verkar avsikten vara att lämna bestående ärr på offret som en livslång påminnelse. 

Läkaren Juliet Cohen, som arbetar för Freedom From Torture (en medicinsk organisation för omhändertagande av offer för tortyr), är insatt i de medicinska implikationerna av spöstraff [2]. Av hennes beskrivning framgår att oftast ges ett relativt lågt antal slag (2 till 24) med en lång käpp. Bestraffaren använder en lång sving så att kraften räcker till för att slå sönder huden med ett enda slag. Offren kan tvingas ta av sig kläder, vilket ökar förnedringen,  smärtan och de fysiska skadorna. 

I Saudiarabien och Iran delas många slag ut vid samma tillfälle, ibland i omgångar. Upp till 7 000 slag har utdömts i Saudiarabien (men troligen inte kunnat verkställas, då ett omfattande piskstraff ofta leder till döden). Piskningen sker oftast med en kortare käpp eller piska på en större kontaktyta, och inte nödvändigtvis med maximal kraft. Det finns detaljerade föreskrifter för hur tjock en käpp ska vara, om den ska läggas i antiseptisk vätska för att minska infektionsrisken och om den kraft som ska användas. Medicinsk undersökning är också reglerad. Offret undersöks av läkare före varje bestraffning (hjärtfrekvens och blodtryck). Är värdena onormala kan straffet skjutas upp.

Slagen skadar de små blodkärlen och orsakar läckage av blod och vävnadsvätska i huden och underliggande vävnad, vilket ger upphov till en ökad spänning i området. Ytterligare slag på redan piskade och svullna hudpartier orsakar ökad smärta och vävnadsskada med risk för svårläkta, infekterade sår och bestående skador som förlorad känsel och vävnadsdöd. Straffet orsakar även känslor av rädsla, förnedring och skam. Väntan på nästa schemalagda piskning kan orsaka skräck, ångest och sömnsvårigheter. Posttraumatiskt stresstillstånd är vanligt.

Läkares inblandning i processen är bekymmersam, skriver Juliet Cohen. Det är å ena sidan bra att läkare kan behandla skador och skjuta upp straff. Men om en läkare ger sanktion till att straffet återupptas sker det i strid med de läkaretiska reglerna. Även läkare anställda av statliga myndigheter som använder kroppsstraff har skyldigheter enligt Istanbulprotokollet (FN, 1999) [3], som bland annat anger att läkare inte ska medverka i förfaranden som avsiktligt orsakar patienter direkt eller indirekt skada. Dessa läkare befinner sig i en svår situation, eftersom det ofta sker efter påtryckningar eller tvång från staten. World Medical Association har en viktig roll i att stödja läkare att alltid stå fast vid sina etiska förpliktelser.