I en medicinsk kommentar i Läkartidningen [1] skriver två av tidningens medicinska redaktörer, Lena Marions och Stefan Johansson, om en rapport som nyligen publicerats i Storbritannien [2]. Rapporten beskriver en gravt dysfunktionell förlossningsenhet där ett flertal kvinnor och barn avlidit i samband med förlossningen på grund av bristande samarbete, svag ledning, en »vi och dem-kultur« samt avsaknad av riktlinjer, riskvärdering och uppföljning. Barnmorskorna på enheten beskrivs som en stark grupp som drivit »den normala förlossningen« alldeles för långt och genom detta utsatt kvinnor och barn för en ofattbar risk. Läkartidningens medicinska redaktörer gör sedan en jämförelse med svensk förlossningsvård.

Svenska barnmorskeförbundet anser att det är mycket bra och angeläget att denna rapport presenteras i Sverige. De brittiska professionella organisationerna Royal College of Obstetricians and Gyneacologists och Royal College of Midwives har tidigare gemensamt gjort ett uttalande med anledning av en annan rapport om samma förlossningsenhet [3]. Båda organisationerna ger sitt fulla stöd till de rekommendationer som utredningen kommit fram till.

Vi kan lära av andras misstag och agera kraftfullt för att motverka att något liknande uppstår i Sverige. Dock finns det flera faktorer som gör det mindre sannolikt att samma situation kan uppstå här. Precis som författarna beskriver arbetar svensk ­förlossningsvård (med representanter från Svensk förening för obste­trik och gynekologi, Svenska barnmorskeförbundet och Svensk förening för neonatologi) sedan snart tio år med stöd av Patientförsäkringen LÖF strategiskt och gemensamt med patientsäkerheten inom förlossningsvården.  

I Sverige finns en sund tradition av ett icke hierarkiskt system där olika yrkesgrupper samarbetar i vården av den gravida och födande kvinnan. Alla förlossningskliniker i Sverige arbetar utifrån ett teamarbete där all kompetens finns representerad; en självklarhet för Svenska barnmorskeförbundet. 

Vad kan vi då lära oss av rapporten? Precis som Lena Marions och Stefan Johansson skriver är ett gott tvärprofessionellt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare helt avgörande. För att uppnå ett gott samarbete är det viktigt att allas kompetens finns representerad när hälso- och sjukvården runt den gravida och födande kvinnan planeras och genomförs. Det är inte alltid en självklarhet i dag. 

Det finns fortfarande exempel på att delar av vården planeras och riktlinjer skrivs utan att barnmorskor ges tillfälle att delta i utformandet. Resultatet kan bli riktlinjer som inte är fullt ut verklighetsanpassade, vilket dessutom kan försvåra förankringen hos alla personalgrupper. Att ha ett öppet klimat med ett tydligt fokus på samarbete, där alla yrkesgruppers kunnande anses viktigt, är helt avgörande för patientsäkerheten. Ytterst är det en ledningsfråga att motverka en kultur där ­revirstrider präglar utförandet av vården. Det är också en ledningsfråga att se till att alla yrkeskategorier ges goda förutsättningar för samarbete.

Framtidens förlossningsvård strävar mot att vara personcentrerad och utgå från familjernas behov. För att nå största möjliga värde och kvalitet för dem vi möter behöver vi även se till att den enskildes behov och önskemål tillgodoses. Genom tvärprofessionellt arbete kan vi fortsätta att utveckla vården i samband med graviditet och barnafödande. Detta gemensamma arbete ska leda till att de gravida får korrekt och saklig information utifrån vår samlade kompetens så att de själva kan göra de informerade val de har rätt till.