Inbördeskriget i Syrien har nu pågått i mer än fyra år och ingen lösning förefaller vara i sikte. Det mänskliga lidandet är oändligt och speglas bland annat i den strida ström av människor som är på flykt, inte minst till Sverige. Civilsamhället har imploderat, och därmed också sjukvården.
Behovet av sjukvård har däremot exploderat. Till det vardagliga behovet av sjukvård, onkologi, gynekologi, kardiologi etc. kommer de grymma skador som krigföringen åsamkar inte bara de stridande utan naturligtvis också den civilbefolkning som finns kvar.
En vacker försommardag besöktes Karolinska institutet av Eric Shinwell, professor i pediatrik/neonatalogi som gav en föreläsning med titeln »Medical care in a multi-cultural environment–modern day Israel«. Han har tidigare varit verksam bland annat vid Hebrew University i Jerusalem men arbetar sedan några år vid Zvi Medical Center, Tsfat. Det är ett sjukhus som bara har några år på nacken och är beläget i det natursköna Galiléen bara drygt en mil från gränsen till Libanon och tre mil från den syriska.
Området hade starkt behov att förstärka den medicinska servicen, och tillkomsten av ett nytt sjukhus var naturligtvis ett välkommet tillskott. Kanske kan det jämföras med tillkomsten av Umeå universitet i vårt avlånga land?
Befolkningen i området är multietnisk. Den består av judar, kristna araber, muslimska araber och druser. Detta speglar också sammansättningen av den tjänstgörande staben.
Hur ser då patientpopulationen ut? En fråga man ställde sig från början var: skulle man följa den strikt medicinsk-etiska parollen »var och en vårdas efter behov« eller inskränka vården till de som geografiskt hörde till?
Man valde det förra trots den massiva ekonomiska merbelastning detta innebär.
Professor Shinwell beskrev lågmält hur sjukhuset genom åren vårdat mängder med patienter som tagit sig över den syrisk–israeliska gränsen för att få den vård de inte kunde erhålla i hemlandet.
Lågmälda var inte de bilder han visade. Vad som särskilt fastnat på våra näthinnor är den unge man från Syrien som kom med ett svårt söndertrasat underben, där första tanken var att amputation vore den enda möjligheten. Men nej. Bilderna visade också hur han återvände hem gående med det sargade benet i god läkning och stabiliserat med en yttre ställning – israelisk förstås, hur man nu skulle ha kunnat dölja det.
Man frågar inte om patienterna sympatiserar med al-Assadregimen eller vilken rebellgrupp de eventuellt tillhör. Bara att frågan ställs kan vara riskabelt för dessa patienter.
När de syriska patienterna återvänder till hemlandet får det inte synas var de varit. Att ha med sig israeliska journalhandlingar är direkt livsfarligt. Det gäller också alla de patienter från Gaza som vårdas på israeliska sjukhus.
Återbesök för uppföljning är omöjligt. Därför måste dessa patienter vårdas längre på sjukhuset än de inhemska, till avsevärda merkostnader, och vid behov av längre tids medicinering förses patienten med behovet täckt så långt man kan förutse.
Och hur ser det ut från de israeliska läkarnas horisont? De går miste om den tillfredsställelse det är att möta en botad patient, att få avläsa resultatet av insatsen.
Det var många frågor som hängde kvar i luften efter föreläsningen. Men kvardröjande var att det mitt i ett hav av hat, oförsonlighet och våldsamheter finns plats för en strimma humanitet.
