Med stort intresse läste jag Läkartidningens temanummer om hjärt–lungräddning (HLR) (nummer 14–15/2015). Där kom det fram en hel del nya rön.
Resultaten av återupplivning blir allt bättre. Av 10 000 individer med hjärtstopp kommer omkring 5 000 till behandling och 500 överlever [1], en del dock med allvarliga sviter. Bäst chans har 10–35 åringar, särskilt de som är i livet när de kommer in till sjukhus. Med stigande ålder försämras dock resultaten alltmer, och ingen 90-åring har ännu överlevt ett hjärtstopp [2].
Frågan är om det över huvud taget bör finnas hjärtstartare på äldreboenden. Kostnaden för varje defibrillator är cirka 15 000–25 000 kronor. I akutlägen har det hänt att man glömt att använda en närbelägen apparat, eller så har batterierna varit urladdade. Någon måste ansvara för apparaten, och utbildning av handhavare måste ske kontinuerligt.
Jag önskar dem som forskar om återupplivning och hur den ska utvecklas och förbättras all lycka och framgång. Kanske kan ett akut EKG i defibrillatorn i framtiden visa tecken på hjärtruptur och säga »STOP, ingen HLR«?
Jag är vid 84 års ålder övertygad om att jag inte vill utsättas för hjärt–lungräddning, men hur ska det kunna undgås? Rutinen att larma utlöser ofta en omfattande aktivitet [3]. Först kommer 3–4 brandmän, därefter ambulans med 2–3 personer, och kanske även akutläkare. Patienten kastas ner på golvet (om hen inte redan ligger där) och det utövas massivt tryck över bröstkorgen (5–7 centimeter djupt för att ha effekt och med frekvensen 80–120 intryckningar/minut).
Med dessa hårda bröstkorgsintryckningar får den sköra åldriga bröstkorgen minst 6, kanske 12 revbensbrott som kan åstadkomma lungsäcks- och kärlskador. Om den gamla personen återfår sin hjärtaktivitet måste andningen stödjas med respirator i åtminstone någon vecka. Revbensfrakturerna ger betydande smärta som kan sitta i 4–6 veckor. Med en större eller mindre hjärninfarkt dessutom, kan jag själv inte se att det finns någon som helst glädje i fortsatt liv.
Vänner och bekanta som jag frågar säger nästan alla »bara jag slipper svår smärta och att ligga som ett kolli«. Jag och många med mig kan inte få en bättre död än genom ett hjärtstillestånd. Det är att dö snabbt och relativt smärtfritt och dessutom slipper man bli liggande som ett kolli.
Låt oss få igång en livlig diskussion om hur vi ser på döden och döendet. Det borde stå i varje åldrings journal hur individen ser på dessa frågor. Alltför många gamla forslas alltför många vändor från hemmet till akuten, vidare till medicinavdelning, till långvård och hem igen. Allt till stora kostnader för samhället och plågor för patienten. Risken för sjukhusinfektioner, rubbad tarmfunktion och ökad förvirring är stor.
Låt mig och andra som uttalat sig för det slippa HLR och i stället få hålla en hand in i döden. Det är många och stora svårigheter att övervinna, men låt oss åtminstone börja tala om det.
Men, kanske är det trots allt bäst att tatuera in »No HLR« på bröstet?
Referenser
Både akuta och kroniska behandlingsinsatser måste vara föremål för en professionell analys som beaktar de risker/biverkningar HLR medför för äldre i relation till den klena nyttan hos äldre. Uppenbart kan bara sjukvården ta ansvar för en sådan analys och utfärda "regelverk". Varför görs inte detta?
Det är inte säkert att ett "livstestamente" skulle gjort skillnad. Alla läkare kanske inte bedömt ingångssituationen på samma sätt/tolkat testamentet likartat, eller fått fram det i tid.
Slutsatsen av detta är att ett "livstestamente" måste skrivas av den enskilde tillsammans med nära anhöriga så att deras agerande också bottnar i önskan från den döende.
Ett sådant "dödsönskande" testamente måste göras så detaljerat att det framgår tydligt vad den enskilde oroar sig för när skäl till oro finns. Den metodik som är säkrast för att undvika risken för godtycke i tolkningen är att utgå från klart definierade sjukdomsfall/skador. Inte bara akuta blödningar kan progrediera, även neurologiska sjukdomar (ALS, DEMENS, ...), ...
Varför inte starta med ALS?
Sjukdomen är snabbt eller långsamt progressiv, uppskattad livslängd efter diagnos 2-11? år. När blir symtomen vid denna sjukdom så plågsamma att assisterad suicid accepteras av den enskilde? Den frågan borde ju vara lämplig att diskutera kring - beslutas av patienten - när andningssvårigheterna börjar?. Respirator? Smärtfri död? Är det lätt att välja 1-2 år innan situationen blir akut?
Att alltid försöka hjälpa akut utan hänsyn till ålder, kön, etnicitet, sexuell läggning, fattig som rik måste vara sjukvårdens principiella ledstjärna. Evidensbaserad vård gäller även HLR.
Assisterat självmord kan aldrig bli sjukvårdens uppgift. Däremot kan vi i ett regelverk omfattande NYA lagar och regler med full insyn, ge utvalda enskilda - på deras initiativ - med svåra sjukdomssymtom hos en obotlig sjukdom som ALS tillgång till en smärtfri död med verkställighet via en annan oberoende organisation - "dödshjälpen" efter den enskildes ansökan. Allt dokumenterat enl gällande ny lagstiftning med tillsyn hos IVO?
Endast på detta sätt är den enskilde i full kontroll själv över den slutliga verkställigheten av sitt livsslut med full hänsyn till sin subjektivt fastställda livslust.
De som vill ha fortsatt hjälp att leva söker sjukvården. De som vill avsluta sina liv söker dödshjälpen. De som inte önskar HLR kan ju tatuera "0 HLR EFTER 2022"- eller vilket annat år som helst då man inte önskar denna insats på en vid naken överkropp synlig placering.
Sådant eget val kan ju också tillåtas för att styra samhällets åtgärder även för demenssjukdomar och vid grava traumafall?
