Vi läste med intresse Anders Englunds och Håkan Walfridssons uttömmande beskrivning av ablationsingrepp mot förmaksflimmer i Läkartidningen 37/2015 [1]. Författarna beskriver komplikationsfrekvensen som kraftigt minskande de senaste åren. Det finns dock inget stöd för det i svenska registerdata (Figur 1). Det är också värt att betänka att detta är händelser som aktivt rapporterats in till det centrala ablationsregistret. Mycket tyder på att det finns ett ansenligt mörkertal i rapporteringen.

I uppföljningsformulär anger 18 procent av patienterna att de efter flimmerablation sökt sjukvården för problem som de själva hänför till ingreppet; 16 procent har sökt sjukhus [2]. Svenska data för 2014 har nyligen bearbetats. Under förra året drabbades en patient av esofagusfistel. Symtomen debuterade en månad efter flimmerablation. Patienten blev svårt handikappad och avled senare.

Litteraturen pekar också på en inte helt låg komplikationsfrekvens som tycks vara oförändrad. I en stor prospektiv europeisk registerstudie [3] undersöktes rutinablation mot förmaksflimmer vid 72 centra som utförde i median 179 flimmeringrepp årligen. Man fann en perioperativ komplikationsfrekvens på 7,7 procent, 1,7 procent var allvarliga.

En genomgång av 93 801 lungvensisoleringar i USA 2000–2010 [4] visar en perioperativ komplikationsfrekvens på 5–7,5 procent och en mortalitet på cirka 0,5 procent. Nivåerna var väsentligen oförändrade genom åren. Även för centra med högre årsvolymer (motsvarande de svenska) var komplikationsfrekvensen uppskattningsvis på 3,5–5 procent.

Utifrån dagens data föreslår vi därför en lite mer reserverad beskrivning av ingreppet. Komplikationsförekomsten är relativt låg, men definitivt inte försumbar, och den svenska nivån har varit väsentligen oförändrad under senaste åren. Tecken finns på underrapportering, och den sanna frekvensen är inte känd. Allvarliga komplikationer förekommer och bättre statistik behövs. En möjlighet vore analys av faktiska individuella vårdtillfällen efter ingreppen genom Socialstyrelsens patientregister.

Även ablationens symtomatiska lyckandefrekvens bör tolkas försiktigt. I den europeiska registergenomgången var lyckandefrekvensen utan antiarytmika 44 procent vid en förstagångsablation av paroxysmalt flimmer [3], lägre än de 70–80 procent i de forskningsstudier som författarna refererar till. Det är naturligtvis välkänt att det ofta behövs flera ingrepp – med förnyad exponering för komplikationsrisken –  för att uppnå symtomvinst.