Vårt inlägg »Klargör juridiken kring livsuppehållande behandling« (LT 42/2015) [1] har diskuterats i läsarkommentarer på tidningens webbplats, men många fler har hört av sig direkt till oss för att uttrycka sin uppskattning för att vi tagit upp det dilemma som kan uppstå när patienten själv är oförmögen att ta ställning till fortsatt livsuppehållande vård och det finns olika uppfattningar bland både anhöriga och vårdpersonal.

I Läkartidningen 46/2015 förtydligade Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik och Socialstyrelsen sina ställningstaganden [2, 3]. Vi är tacksamma för att ha kunnat bidra till diskussionen och vill avslutningsvis sammanfatta våra reflexioner apropå de reaktioner som följt på artikeln.

Socialstyrelsen skriver i LT att beslutet alltid ligger hos läkaren. I läkarens arbete ingår att fatta och verkställa beslut att avbryta livsuppehållande behandling på ett värdigt sätt. Vanligtvis sker detta utan komplikationer. Men i enstaka fall kan det uppstå en situation där beslutet inte går att verkställa. Det var ett sådant fall vi valde att beskriva för att uppmuntra till en konstruktiv medicinsk–etisk diskussion.

Tidsfaktorn är utomordentligt viktig i sådana här fall. Vid trauman, som bilolyckor och brännskador, kan kirurgens beslut att avbryta livsuppehållande behandling vanligtvis fattas snabbt, det vill säga inom några timmar eller dagar. Annat är det vid medicinska hjärnskador, kärlskador eller, som i vårt exempel, encefalit med andningsstillestånd. I sådana fall kan det ta ett par veckor innan det är dags att fatta det avgörande beslutet. Under tiden kan såväl anhöriga som läkare och annan vårdpersonal ha hunnit utveckla olika ståndpunkter.

Socialstyrelsens föreskrifter och handbok angående livsuppehållande behandling rekommenderas varmt [4, 5]. Vi följde dem i detalj, men hindrades ändå från att verkställa beslutet på grund av juridiska skäl. Några anhöriga var beredda att lagföra ansvarig läkare och verksamhetschefen ville inte utsätta vederbörande för risken av ett åtal.

Vi önskar att det i liknande situationer fanns ett oberoende medicinskt–juridiskt råd, som till skillnad mot Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, kan fatta beslut i enskilda patientärenden. Rådet skulle få tillgång till all den information som den beslutande läkare har och kunna tillstyrka eller avstyrka att beslutet verkställs.

Syftet med ett oberoende råd skulle vara att undvika det som delegationen för medicinsk etik för fram, nämligen att patienten vållas mer skada än nytta genom att vården upprätthålls trots att den bedöms som utsiktslös. 

Slutligen bör påpekas att frågan om att avbryta livsuppehållande behandling som inte längre gagnar patienten inte har bäring i det så kallade barnläkarfallet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Däremot har detta fall lett till att många läkare känner rädsla för att bli åtalade på grund av medicinska beslut.