Läkare ställer upp i många sammanhang med bedömningar och intyg som får oerhört allvarliga konsekvenser för enskilda människor.
Domstolar dömer i frågor som rör barnmisshandel, sexuellt utnyttjande och omhändertagande av barn, där barnläkares utlåtanden kan vara avgörande för utgången. På motsvarande sätt yttrar sig ibland vuxenläkare innan vuxna döms för brott de begått, eller inte begått.
Vi använder den kompetens och de metoder vi har, och vi tror att domsluten har större sannolikhet att bli korrekta, trots att det nästan aldrig finns någon absolut säker, tillförlitlig metod. Vi gör det bästa vi kan, och det är bra.
Nu befinner sig Sverige i en sådan situation vad gäller flyktingar att det finns hot om totalt stängda gränser. En katastrof för dem som behöver vår hjälp. Till krisen har bidragit att det inte ansetts rumsrent att diskutera antal flyktingar, kapacitet och vad vi kan klara av, förrän nu. Vi svenskar vill ju alltid vara så toleranta och generösa. Bra. Men nu slår pendeln över åt andra hållet.
I det läget ber regeringen oss barnläkare hjälpa till för att avgöra vilka som är barn eller vuxna. Under mycket lång tid har det undervisats om dessa metoder, som beskrivs i läroböcker och vetenskapliga publikationer. Socialstyrelsen har kommmit ut med föreskrifter angående medicinsk åldersbedömning för barn i övre tonåren [1], men nu plötsligt låter det som att åldersbestämning inte bara saknar vetenskaplig grund, utan i debatten framställs åldersbestämning som oetiskt, närmast som rasism.
Man flyr från ansvaret för att inte kunna anklagas för att ha gjort fel. Hellre låter man besluten tas på ännu sämre underlag, med ännu större risk för fel och orättvisor än att man ställer upp med vad man kan. Man låter ett barn utvisas, fastän man kunnat säga att det med 95 procents sannolikhet, eller kanske rentav ännu större sannolikhet, rör sig om ett barn, därför att man inte vill befatta sig med hantering av flyktingars rätt att stanna eller inte.
Brist på kurage och oansvarigt! Beslut om uppehållstillstånd kommer att fattas oavsett om vi – barnläkarna – vill eller inte. Flyktingar kommer att utvisas, andra får stanna. Det åligger oss barnläkare att bidra till att besluten blir så välgrundade som möjligt.
Referenser
- Medicinsk åldersbedömning för barn i övre tonåren. Stockholm: Socialstyrelsen; 2012. Artikelnr 2012-6-54.
Vi skall inte ställa upp på vad som helst. Med de stora felkällor- spridning i utvecklingen som finns, kan man inte uttala sig om åldern med säkerhet.
Jag har läst socialstyrelsens skrift. Där fastställer man att vi behöver rutiner där säkerheten skall vara stor. Det betyder i realiteten att bara barn under ca. 15 år med säkerhet kan frias från misstanke att egentligen vara mer än 18 år. Samtidigt som bara de som är över ca. 21 år med säkerhet kan sägas vara över 18 år. Vad skall man då med skelettröntgen till? Den vanliga medicinska användningen är ju att se hur mycket av tillväxt som finns kvar innan alla epifysfogar är slutna. Vi vet alla och registrerar det i våra journaler, att puberteten inställer sig vid mycket olika ålder och tillväxten avslutas i relation därtill. Att vända på steken och istället avgöra individens ålder innebär att man som nämnts får en stor osäkerhet.
Varför inte istället ha en flexibel gräns där åldern är icke uppgiven (folkbokföring av vår typ finns inte i alla länder). Låt de som har skyddsbehov och inte har alla epifysfogar slutna, dvs är barn biologiskt, få stanna och få barnets rätt till skolgång. På den nivå de klarar. Vuxna svenskar kan ju komplettera i vuxenutbildning redan nu. Och sätt igång snarast efter ankomsten, inte när migrationsverket har funderat färdigt.
När du presenterat goda specificitetsdata på de typer av människor som söker skydd – då kommer jag inte att invända. Det svåra är att i biologiska mätresultat finner man ytterst sällan både godtagbar sensitivitet och specificitet. Dessutom: har du PPV och NPV?
Kan du ange referenserna skulle det förenkla granskningen. Jag granskar ca. 50 arbeten om året före publicering och är starkt skeptisk till data jag inte kunnat detaljgranska själv. Alltför ofta överdriver forskare betydelsen av sina egna resultat och de resultat som stödjer deras tro.
