Läkare ställer upp i många sammanhang med bedömningar och intyg som får oerhört allvarliga konsekvenser för enskilda människor.

Domstolar dömer i frågor som rör barnmisshandel, sexuellt utnyttjande och omhändertagande av barn, där barnläkares utlåtanden kan vara avgörande för utgången. På motsvarande sätt yttrar sig ibland vuxenläkare innan vuxna döms för brott de begått, eller inte begått.

Vi använder den kompetens och de metoder vi har, och vi tror att domsluten har större sannolikhet att bli korrekta, trots att det nästan aldrig finns någon absolut säker, tillförlitlig metod. Vi gör det bästa vi kan, och det är bra.

Nu befinner sig Sverige i en sådan situation vad gäller flyktingar att det finns hot om totalt stängda gränser. En katastrof för dem som behöver vår hjälp. Till krisen har bidragit att det inte ansetts rumsrent att diskutera antal flyktingar, kapacitet och vad vi kan klara av, förrän nu. Vi svenskar vill ju alltid vara så toleranta och generösa. Bra. Men nu slår pendeln över åt andra hållet.

I det läget ber regeringen oss barnläkare hjälpa till för att avgöra vilka som är barn eller vuxna. Under mycket lång tid har det undervisats om dessa metoder, som beskrivs i läroböcker och vetenskapliga publikationer.  Socialstyrelsen har kommmit  ut med föreskrifter angående medicinsk åldersbedömning för barn i övre tonåren [1], men nu plötsligt låter det som att åldersbestämning inte bara saknar vetenskaplig grund, utan i debatten framställs åldersbestämning som oetiskt, närmast som rasism.  

Man flyr från ansvaret för att inte kunna anklagas för att ha gjort fel. Hellre låter man besluten tas på ännu sämre underlag, med ännu större risk för fel och orättvisor än att man ställer upp med vad man kan. Man låter ett barn utvisas, fastän man kunnat säga att det med 95 procents sannolikhet, eller kanske rentav ännu större sannolikhet, rör sig om ett barn, därför att man inte vill befatta sig med hantering av flyktingars rätt att stanna eller inte.

Brist på kurage och oansvarigt! Beslut om uppehållstillstånd kommer att fattas oavsett om vi – barnläkarna – vill eller inte. Flyktingar kommer att utvisas, andra får stanna. Det åligger oss barnläkare att bidra till att besluten blir så välgrundade som möjligt.