Akademiskt »möte« visade sig vara rådgivarmöte för företag

I somras publicerade British Medical Journal (BMJ) en artikel som beskriver ett nätverk av forskningsorganisationer, patientföreningar och läkemedelsindustrier inom osteoporosområdet som systematiskt hjälper industrin att öka sin försäljning [1]. Det sker främst genom subtila indikationsglidningar i behandlingsriktlinjer skrivna av ledande forskare, men ibland också genom att forskarna för fram behandlingar som står i strid mot den evidens som finns. 

En annan grundlig artikel i BMJ beskriver hur vanliga behandlingsriktlinjer vid osteoporos kan leda till överbehandling, och i vissa avseenden saknar evidens [2]. Artikeln påpekar bland annat att man inte lyckats påvisa gynnsam effekt av bisfosfonater mot höftfraktur hos patienter över 80 år. 

Om detta är sant, betyder det att ett helt forskningsområde skulle domineras av korrumperade personer? Snarare finns det förståeliga psykologiska orsaker när vi håller fast vid ståndpunkter som saknar evidens. Har man arbetat ett helt liv med ett forskningsområde är det svårt att inte bli lite förälskad i sina idéer och principer. Det finns ingen cynism i detta, bara godartat självbedrägeri – trodde jag. Nyligen har jag fått skäl att ompröva den inställningen.

Jag blev i början av 2015 inbjuden till ett akademiskt arbetsgruppsmöte tillsammans med världsledande osteoporosforskare där vi skulle diskutera »metoder för att förstärka ben«. Syftet var att förbereda ett symposium vid ett kommande världsmöte om osteoporos. Jag blev ombedd att hålla ett föredrag om kirurgiska metoder för att stärka ben vid osteoporos. När jag påpekade att sådana inte finns, fick jag en uppmaning att tala i alla fall. Jag bestämde mig då för att tänka igenom möjligheten att spika båda höfterna när bara den ena är bruten. Mindre än 10 procent av patienter med höftfraktur bryter även den oskadda höften [3], då de flesta är skröpliga och avlider innan de hinner få en ny fraktur. Därför blir den absoluta riskminskningen vid ett profylaktiskt ingrepp liten, även om den skulle göra avsedd nytta. Detta ska vägas mot nackdelarna och riskerna med en bilateral operation. Givetvis bör man låta bli. 

En vecka före mötet fick jag ett mail från en professionell medicinsk skribent med ett synopsis till en artikel där jag skulle tycka att profylaktisk osteoporoskirurgi ligger i tiden, och att spruta in cement i lårbenet har framtiden för sig. Kliniska data för detta finns inte, så jag förberedde en presentation som sakligt och grundligt avfärdade profylaktisk höftfrakturkirurgi. Mötet ägde rum i ett femstjärnigt hotell i Genève. Nio personer deltog, sex skulle hålla föredrag. I rummet presenterade sig även tre personer från ett amerikanskt företag som är nybliven sponsor för den organisation som kallat till mötet. Jag hade blivit lurad till ett rådgivarmöte för företaget. Det började illa, men skulle bli värre. 

Föredragen var ganska rutinartade, med allmänna sammanfattningar om osteoporos och biomekanik. Jag var den enda med kirurgisk bakgrund, och presenterade mina argument mot profylaktisk kirurgi. Ingen diskussion följde. Sist presenterade en av ordförandena för mötet data från opublicerade försök som företaget gjort. Det handlade om att spruta in kalciumfosfatcement i lårbenet. Efter ett par år skulle cementen vara resorberad och borta, men benet förmodades ha blivit starkare. Därefter följde en allmän diskussion om produkten, dess försäljningsmöjligheter och marknadsföring. Rollerna vid symposiet om »metoder för att förstärka osteoporotiskt ben« delades ut, och det meddelades att alla nio inbjudna skulle bli medförfattare till en artikel i ämnet. Manuset skulle komma i slutet av juli och kommentarer skickas in inom tre veckor. Därefter skulle vi få se nästa version under 72 timmar. Manuset skulle sedan skickas till Osteoporosis International, vars redaktör var närvarande. 

Manuset kom. Det innehöll överdrivna siffror om risken för ny höftfraktur, vilket skulle öka behovet av profylaxkirurgi. Intressant nog påpekades att läkemedelsbehandling av osteoporos inte skyddar mot höftfraktur efter 80 år, trots att de ledande författarna annars hävdar det. Mina överväganden om relationen risk–nytta hade strukits. Det amerikanska företagets produkt var den enda som nämndes, och framställdes som lovande.

Nu fattade jag: Syftet med arbetsgruppen var inte att penetrera forskningen, eller hjälpa företaget med dess forskning, utan att bereda mark för marknadsföringen genom att skapa ett behov.

Jag drog mig ur spektaklet. Sedan följde ett moraliskt dilemma: Å ena sidan skulle en debatt ge företaget precis den uppmärksamhet det vill ha, å andra sidan; eftersom ledarna för mötet skrivit tjogtals behandlingsriktlinjer och kommentarer om osteoporos, finns risken att dessa tillkommit på samma sätt och med liknande syften. Därför valde jag att gå ut med detta i BMJ [4].