Skräddarsy slutenvården för AST-patienter

Patienter med autismspektrumtillstånd (AST) har ofta stora perceptuella, kognitiva eller kommunikativa begränsningar. Detta sätter ramar för deras förutsättningar att hantera stress- och krissituationer, och kan öka behovet av psykiatrisk slutenvård. Samtidigt blir den kliniska bilden mer svårvärderad, och läkemedelsbehandlingen tenderar att bli ospecifik och symtomatisk och har ofta bristande effekt.

Dessa patienter innebär extra stora utmaningar för omvårdnadsstrukturen inom i slutenvården – förhållningssätt, bemötande, aktivering och motivering. Inom psykiatrin finns en perplexitet inför det faktum att patienterna inte behärskar vanliga kommunikativa färdigheter.

Då patienter med AST läggs in uppstår ofta problem eller konflikter, kanske i ännu högre grad än utanför avdelningen, eftersom de måste samsas med medpatienter och vårdpersonal och dessutom förhålla sig till rutiner kring mat, sömn, hygien, läkemedelsdelning och permissioner.

Situationer som kan bidra till konflikter och splittring i personalgruppen, och därmed leda till sämre vård, uppstår ofta i interaktionen med omvårdnadspersonalen. Men sådana händelser kan också användas för att observera och kartlägga patienternas svårigheter. Ett funktionshinder innebär att vissa funktioner är nedsatta och kräver anpassning av miljön för att  livskvaliteten inte ska påverkas negativt. En patient som är döv får ett kommunikationshandikapp om hon eller han inte får pedagogiskt stöd att kommunicera. För osynliga funktionshinder som AST saknas ofta pedagogisk hjälp.

Inom habiliteringen finns en allt större kompetens på området. Här får patienter med AST nödvändig hjälp att hantera vardagen. Gemensamt för insatserna är att de tar hänsyn till patientens perceptuella och kognitiva förutsättningar för kommunikation.

Få psykologer arbetar terapeutiskt inom slutenvården, och det saknas även specialpedagoger. Om den omvårdnadspersonal inom slutenvården som interagerar med AST-patienter erbjuds basal teoretisk och praktisk kunskap om subspecialiserade metoder kan vården av patienter med AST förbättras avsevärt.

Genom att sätta sig in i patientens förutsättningar för perception, kognition och kommunikation kan man skapa den omvårdnadsstruktur som är mest gynnsam för patientens tillfrisknande. Alliansen med patienten stärks genom adekvat bemötande och förhållningssätt, konfliktsituationer kan förhindras och den diagnostiska träffsäkerheten ökar, vilket sannolikt innebär att patienten aktiveras snabbare, mår bättre och snabbare kan skrivas ut. När omvårdnadspersonalen förstår på vilket sätt de gör störst skillnad blir de mer delaktiga, vilket ger en känsla av inflytande och stärker dem i vårdarbetet.

Vid flera slutenvårdsavdelningar inom allmänpsykiatrin i Sverige är arbetet influerat av en viss psykoterapeutisk behandling. Exempelvis genomsyras vården av patienter med borderline-personlighetsstörning inom Norra Stockholms psykiatri (avdelning 51) av dialektisk beteendeterapi (DBT). Detta har stöd i litteraturen [1] och är i linje med det pågående arbetet med standardiserade mer diagnosspecifika vårdprocesser i psykiatrisk öppenvård inom Stockholms läns sjukvårdsområde.

Vi anser att fler diagnosgrupper har nytta av att man skräddarsyr omvårdnadsstrukturen inom slutenvården. I dag tas inte tillräcklig hänsyn till AST-gruppens perceptuella, kognitiva och kommunikativa begränsningar. Erfarenheter finns från exempelvis skolområdet [2], men få studier har utvärderat nyttan av olika strategier för att förbättra för patienter med AST inom slutenvården [3] eller riskerna med att inte göra det.