Tre forskare från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) hävdar i ett inlägg i Läkartidningen [1] att rehabiliteringsgarantin och dess satsning på enbart KBT »är en effektiv och lönsam behandlingsmetod för de allra flesta«. Påståendet är intressant då det går på tvärs mot Riksrevisionens aktuella granskning [2], ett flertal utvärderingsrapporter från Karolinska institutet, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), ISF och vår debattartikel i SvD [3]. 

Rehabiliteringsgarantins primära syfte var att åstadkomma återgång i arbete hos sjukskrivna. Trots detta användes KBT i de flesta fall för patienter som inte var sjukskrivna. För dem som var sjukskrivna (20 procent) gav KBT ingen effekt, och hos dem som inte var sjukskrivna (80 procent) ökade sjukskrivningen, om än i något mindre grad än hos dem som fick annan behandling. Detta är det samstämda resultatet av gjorda utvärderingar. 

Detta misslyckande är inte speciellt förvånade. Att tro att den komplexa problematik som genererar utdragen och fördjupad depression och ångest, och omöjliggör arbete, skulle botas med enbart kort KBT är en udda tanke som saknar allt vetenskapligt stöd. Att detta skulle kunna åstadkommas med i huvudsak lågutbildade behandlare är uppenbart naivt, vilket än en gång är empiriskt belagt av ovan nämnda utvärderingar.

Hur argumenterar då forskarna från ISF för sin tro på rehabiliteringsgarantin som ett förträffligt system? De skriver: »För patienter som var sjukskrivna när behandlingen började hittas visserligen inga positiva effekter. Men för den stora majoriteten (80 procent i vår utvärdering) konstateras att KBT minskade såväl patientens framtida vård- och läkemedelskonsumtion som sjukfrånvaro jämfört med annan behandling« [1]. Det forskarna inte nämner är att »annan behandling« i huvudsak bestod av just sjukskrivning och läkemedel, vilket rimligen förklarar varför sjukskrivning och läkemedel var mer frekvent för denna grupp än för KBT-gruppen.

Och inte nog med detta. När man läser IFS:s egna rapporter visar det sig att samma forskare där varnar för att dra just slutsatsen att KBT minskar sjukskrivning: »Intressant att notera är att de positiva effekterna av KBT på sjukfrånvaron, för patienter som inte var sjukskrivna, förefaller vara orsakade av en relativt högre risk för sjukskrivning bland de icke behandlade. […] Snarare än en minskning av sjukfrånvaron bland de behandlade verkar den positiva effekten vara ett resultat av att den alternativa behandlingen till KBT, vid sidan av medicinering, var just sjukskrivning« [4]. Läser inte ISF:s forskare sina egna rapporter? Man häpnar.

Slutligen efterlyser författarna »en diskussion om lösningar utan ideologiska skygglappar«. Vi hävdar att just ideologiska skygglappar varit avgörande för rehabiliteringsgarantins konstruktion. I motsats till den förordar vi en vård byggd på lika tillgänglighet till olika vetenskapligt utprövade terapimetoder (KBT, PDT med flera), hög kompetens (leg psykoterapeut) hos behandlarna och valfrihet för patienterna. Detta är regel i flertalet europeiska länder, där Sverige tyvärr halkat långt efter.

Senare års forskning har också pekat på denna lösning med ett robust vetenskapligt stöd [5-7]. Nödvändigheten att vid all heterogen problematik använda en bred arsenal av olika metoder, i linje med praxis inom övrig sjukvård, är en dyrköpt men viktig lärdom av rehabiliteringsgarantin.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.