Mer än hälften av alla dödsfall över 65 år inträffar på särskilda boenden för äldre (äldreboenden) [1]. Samtidigt utgör hjärtstopp på »vårdhem« endast 2,7 procent av samtliga hjärtstopp med påbörjad hjärt–lungräddning (HLR) utanför sjukhus [2]. Detta väcker misstankar om att platsen för ett hjärtstopp påverkar behandlingen, vilket kan leda till orättvis och ojämlik vård.

Medianåldern hos dem som drabbas av hjärtstopp där HLR påbörjas är 71 år. Med snabb behandling finns goda överlevnadschanser även hos personer på äldreboenden [3]. Dessutom uppvisar majoriteten av överlevarna god livskvalitet och gott neurologiskt status [2]. Ålder är därmed en alltför osäker faktor för att ligga till grund för beslut om att avstå HLR [4, 5].

Vår genomgång av riktlinjer på särskilda boenden för äldre i 11 kommuner i sydöstra Sverige visar att majoriteten saknar tydliga rutiner för beslut och användning av hjärtstartare. Majoriteten saknar även utbildning i HLR. Enligt de svenska etiska riktlinjerna för HLR ska diskussion om behandling ingå i vårdplaneringen, om möjligt tillsammans med den boende, och HLR startas om ställningstagande saknas eller är okänt [6]. Detta stöds av internationella riktlinjer som förordar att beslut om HLR ska fattas med stor respekt för individens vilja [7].

Slutsatser från vår enkla undersökning ska dras med försiktighet, men resultatet visar på anmärkningsvärda brister. Att det saknas ställningstagande till HLR på äldreboenden gör att personer riskerar att inte få livräddande behandling vid ett plötsligt hjärtstopp, men också att svårt sjuka och döende som inte önskar HLR riskerar att utsättas för utsiktslös behandling och förlängt lidande och förlust av rätten till en värdig död.

Det finns en överhängande risk för felaktiga beslut och behandlingar, och att personalen tvingas till svåra etiska beslut i akuta situationer. Förhandsbeslut om HLR ska fattas av ansvarig läkare utifrån medicinska överväganden där chansen till överlevnad ska vägas mot negativa effekter av HLR. Chansen till överlevnad ska vägas mot negativa effekter av HLR. Medicinska överväganden bör kompletteras med etiska ställningstaganden utifrån individens (på förhand) uttalade önskemål [8].

Generella beslut för äldre på särskilda boenden är inte acceptabelt. Det bryter mot etiska värden som självbestämmande, integritet och rättvisa samt principen att göra gott och inte skada [7, 9]. Beslut om HLR måste tas utifrån korrekt information och en välgrundad bedömning av patientens prognos. Det kan innebära att inte ge behandling som riskerar ett förlängt lidande. Dessutom bör det på äldreboenden finnas utbildad personal och hjärtstartare för att HLR ska kunna ges på samma villkor som i samhället i övrigt.

De som uttryckt önskan om HLR ska ges den möjligheten om det finns rimliga medicinska förutsättningar. De som vill avstå HLR ska slippa och ges rätten till ett värdigt slut. Detta kräver organisation och tydliga beslutsrutiner, tillgång till hjärtstartare och välutbildad personal. Sveriges kommuner bör arbeta för att de etiska riktlinjerna för HLR implementeras i verksamheterna.