Vi är aktiva på sociala medier och har stort utbyte av de diskussioner som förs där. På twitter följer vi personer som skriver om psykiatrirelaterade frågor – patienter, kliniker och forskare.

Många twittrar om personliga åsikter, frågor om vården, yrkesreflektioner och länkar till artiklar, parallellt med selfies och mindre allvarliga ämnen. Inläggen bidrar till ökad kunskap, en chans att se varandra bortom yrkes- och patientroller, viktiga tendenser kan belysas och en ömsesidig förståelse skapas.

Problem uppstår dock när någon i sin presentation eller i inlägg anger sin profession, poserar i arbetskläder, nämner sin arbetsplats och samtidigt menar att hen twittrar privat. Oavsett om man vill det eller inte associeras man i sådana fall med – och representerar – sin yrkeskår.

Läkarförbundet har råd till läkare vid användning av sociala medier [1], men dessa berör mest frågor om patientsekretess, att avhålla sig från påträngande marknadsföring och att twittra med eftertanke vid kritik av arbetsgivare. Den punkt som berör läkarkårens anseende handlar om att använda sig av en »sansad ton när man uttalar sig i professionella frågor«. Här finns behov av ytterligare guidning.

Gränsdragningen mellan vad som är en saklig, sansad ton och vad som inte är det är oskarp. Ännu svårare är frågan om vad som är professionella respektive privata åsikter, och hur man undviker att de sammanblandas i allmänhetens ögon. När en läkare på arbetstid poserar i arbetskläder med namnbricka synlig och klinik angiven är det omdömeslöst att skriva ett inlägg om nyss utförda undersökningar, skoja om patienter eller kollegor eller skämta om mediciner som kan erbjudas om kollegorna tittar förbi. På twitter kan alla läsa ens inlägg om kontot inte har särskilda sekretessinställningar. Man behöver inte ens ha ett konto för att kunna läsa inlägg. Därmed kan patienter utan att uppge sitt eget namn följa sina läkare.

När vi reagerat på ett opassande inlägg och påtalat det för den läkare som skrivit det har svaret blivit att hen har professionalitet och allvar i patientmötet. Är möten med patienter på sociala medier fundamentalt annorlunda än möten på mottagningen? Hur ska en patient som sett ett olämpligt inlägg på sociala medier och möter samma läkare i vården kunna lita på att hen är allvarlig, respektfull och tar en på allvar? Kan man räkna med en patients förtroende om man nyss skickat ut ett inlägg med ett foto från det rum där man möter patienten? Är det ens möjligt att då hålla isär det privata och det yrkesmässiga?

Vi har särskilt reagerat på psykiatrers aningslösa twittrande. Den som söker psykiatrisk vård akut kan vara paranoid, självmordsbenägen, psykotisk och ångestfylld. En psykiater har ett särskilt ansvar i sin yrkesroll i och med sina befogenheter: hen kan skriva vårdintyg, frihetsberöva och har rätt att använda tvångsåtgärder. Vi måste kunna lita på att den vi söker hjälp hos när vi mår som allra sämst har ett gott omdöme, ser sitt ansvar och har en respektfull inställning till patienter. Vi ska inte behöva läsa stötande, kränkande eller raljerande inlägg från personer i den ställningen skrivna från den plats där vi måste våga göra oss sårbara och öppna för att få hjälp.

Det handlar inte om yttrandefrihet eller att inte ha rätt att beskriva sitt arbete och sin vardag både privat och i sin yrkesutövning, det handlar om förtroende, omdöme och tillit, och om gränser och respekt.

Vi vill att Läkarförbundet tar frågan på större allvar och ger tydligare vägledning till sina medlemmar, men vi vill också uppmana twittrande läkare att fortsätta interagera och kommunicera. Det är värdefullt och viktigt. Men var snälla och avstå från att twittra dumheter på arbetstid, fotografera undersökningsrum eller gatuadresser till mottagningar – och sluta live-twittra från jouren.