Om IVO och bristen på psykiatrer

Under senare år har man inom kriminalvården påbörjat en studie (PAMUT) där man gör en noggrann neuropsykiatrisk utredning av vissa intagna avseende neuropsykiatrisk problematik (ADHD). Jag har som psykiater varit delaktig i ett stort antal utredningar.

Många interner har fått en ADHD-diagnos, och även möjlighet att påbörja medicinering under sin verkställighet. Det har varit stora svårigheter att vidareremittera dessa patienter till den öppenpsykiatriska vården efter verkställighetens slut. Jag har sett det som en moralisk skyldighet att i vissa fall hjälpa patienter med fortsatt medicinering efter frigivningen. Många har med hjälp av centralstimulantia kunnat avhålla sig från drogmissbruk, hålla sig borta från kriminalitet och successivt lyckats med en nystart i sina liv.

För över ett år sedan rapporterade ett apotek till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att jag skrivit ut en för hög dos centralstimulantia (3 gånger maximal dosering enligt Fass) till en patient med kriminellt förflutet och tidigare omfattande missbruk av centralstimulantia i självmedicinerande syfte. Patienten har med hjälp av centralstimulantia fungerat mycket bra, och kunnat sluta med sitt missbruk och sin kriminalitet.

Efter anmälan fick jag ett brev från IVO med begäran om att inom 14 dagar inkomma med journaluppgifter om 12 av mina patienter och förklara min förskrivning av läkemedel. Jag skickade uppgifterna samma dag. Under nästan ett års tid hördes inte ett ord från IVO, och jag trodde att saken var ur världen. I början av april 2016 – ett år efter IVO:s initiala förfrågan – fick jag ett brev där jag blev kallad till ett möte med 14 dagars framförhållning!

Vid mötet hade IVO (som företräddes av en jurist och en läkare) inga direkta synpunkter på min hantering av mina patienter men ansåg att jag borde vara tydligare i motiveringen av doser och anledningen till förskrivning av narkotikaklassade läkemedel.

Jag anser själv att jag har mycket stor rutin som läkare. Jag har aldrig tidigare blivit »prickad« och vet att jag är uppskattad av patienter och arbetskollegor. Jag för alltid noggranna journalanteckningar och är restriktiv när det gäller förskrivning av narkotikaklassade läkemedel. Jag vet att även andra seriösa kollegor blivit utsatta för liknande granskningar av IVO.  

Det råder stor brist på psykiatrer i Sverige. Ska vi jaga bort de få som finns kvar? När IVO påbörjar utredningar av detta slag bör man vara försiktig och aldrig inta en repressiv attityd. Man bör ta reda på fakta innan man attackerar. Inom privatpsykiatrin har flertalet patienter haft samma läkare under mycket lång tid och vi känner våra patienter väl. Det är väl så vården är tänkt att fungera?

Är IVO:s förfarande etiskt och rimligt? Jag upplever handläggandet som mycket kränkande.