Att Vetenskapsrådets tidning Curie inte finns i pappersform utan endast som e-tidning är ett bevis på den tilltagande digitaliseringen. När vi (debattörerna) gick i skolan tryckte man skoltidningar i kopieringsrummet. I dag letar barn efter Pokémons via mobilen och uppdaterar sina instagramkonton. Zlatan kommunicerar via sin app och förre utrikesministern Carl Bildt bloggar.

I en intervju i Curie [1] menar Darja Isaksson, medlem av regeringens innovationsråd, att svenska universitet och forskare inte anpassar sina verksamheter efter digitaliseringen; lärosätena är »inte på banan«, studenterna har slutat gå på föreläsningarna för att i stället följa entusiasmerande MIT-professorer (Massachusetts Institute of Technology) på nätet och sjuksköterskor måste lära sig bedöma hälsodata i patienternas mobiler. Den bilden behöver nyanseras.

Som epidemiologiska forskare länkar vi till och analyserar stora datamängder. VDI (virtual desktop infrastructure) eller VPN (virtual private network) gör att våra samarbetspartners kan sitta i USA och Storbritannien men jobba med data på servrar i Sverige. Oavsett om läkarstudenterna kommer till ett sjukhus eller en vårdcentral möts de av datajournaler, digitala laboratoriesvar och kallelselistor på datorn. Nu kommer dessutom allt fler beslutsstöd för att förbättra vårt arbete. 

Det finns mycket att säga om »den svenska skolan«, men att universitet och högskolor i Sverige skulle leva i ett vakuum, när människor strax utanför grindarna startar Spotify, Klarna och King, känns osannolikt. Svenska lärosäten är »med på banan«. En snabb sökning på internet (juni 2016) visar att Chalmers tekniska högskola för närvarande erbjuder fyra storskaliga öppna nätkurser (MOOC, massive open online courses) och Karolinska institutet sex – och fler är på gång.

Powerpointpresentationer laddas numera upp till Ping Pong eller Blackboard och studenterna följer dem via surfplatta eller dator. Få föreläsningar spelas visserligen in, men att en större andel studenter därigenom skulle hoppa över föreläsningar för att i stället följa MIT-professorer på nätet känner vi inte igen. 

När vi våren 2016 i en anonym miniundersökning på nätet frågade läkarstudenter vid Karolinska institutet om de någon gång avstått från en föreläsning på sin senaste kurs (EBM, termin 5) för att inhämta motsvarande kunskap via en öppen nätkurs svarade bara 2 av 26 ja (8 procent). Många använder däremot nätet (Youtubefilmer, Wikipedia, KhanAcademy etc) för att komplettera den formella undervisningen.

Redan i dag bedömer svenska sjuksköterskor digitala data genererade från mobila enheter. Vården arbetar aktivt för att förenkla för patienten att rapportera in mer och bättre data via till exempel »Mina vårdkontakter« och teleoperatörer. Syftet är att i stor skala följa patienternas inflammationsmarkörer på hemmaplan och kunna styra behandlingen med biologiska läkemedel. Diabetiker följer sina blodglukosnivåer genom CGM (continuous glucose monitoring) i små mätare som bara är hälften så stora som en mobiltelefon.

Vi håller med om att digitaliseringen är viktig. Och Sverige är redan på banan, kanske till och med i tätklungan. Vår erfarenhet är också att de flesta studenter tycker att de får ut mer av en »fysisk« föreläsning än av föreläsningar på nätet.

Att öppna nätkurser kan vara både bra och dåliga illustreras av en amerikansk kollegas egna erfarenheter: »[the first course is] extremely well-done with professional quality lectures and hard problem sets that are graded in an automated way. But it’s a bit too demanding (problem sets take me >5 hours to do) and so I’ve stalled about 40 % into the course … I started [a second course] but found the lectures to be simplistic and slow, and so lost interest after the 2nd or 3rd week (out of a ~6 week course).«

Ökad digitalisering är inte svaret på svenska lärosätens tillkortakommanden. Regeringen bör i stället tillsätta en utredning som funderar över hur meritvärdet av undervisning verkligen kan öka [2].