Läkartidningen har fokuserat på krisen för socialmedicinen [1]. Det är intressant ur flera aspekter. Tidningen ger stort utrymme åt en »utkantsspecialitet«. Läkarförbundet efterlyser starkare styrning för att få fler socialmedicinska specialister, och yngre socialmedicinare tycks brinna för att ge området en central ställning.

Jag blev specialist i socialmedicin 1976, som en av de första i landet. Jag har framtiden bakom mig, men har upplevt mer av socialmedicinsk framtid än de flesta.

Specialiteten har funnits i fyrtio år, men är på väg att utplånas. Det borde inte vara så. Kunskaperna om samband mellan ohälsa och samhällets organisation och om ojämlika villkor för hälsa och tillgång till vård fördjupas. Brobyggen mellan biomedicin, beteendevetenskap och samhällsvetenskap blir alltmer angelägna. Behovsanalyser, medverkan i planering, prioritering, styrning och utvärdering av vårdsystem, kunskaper om prevention på individnivå och samhällsnivå borde ge socialmedicinen gyllene tider.

Mycket av krisen är självförvållad. Man har fokuserat på forskning och utbildning och inte haft tillräcklig anknytning till hur kunskaperna ska tillämpas i nya metoder, strategier, beslut och prioriteringar i vården.

Avgörande är att hitta former för att vidmakthålla den kliniska kompetensen och trovärdigheten. Dubbelspecialisering är en väg. Socialmedicin som tilläggsspecialitet till breda kliniska ämnen vore en bättre väg. Det skulle

  • ge bredare och bättre karriärmöjligheter, och underlätta rekryteringen
  • ge ökad trovärdighet som »riktiga doktorer«
  • kunna vidareutveckla de kliniska kunskaperna genom en livslång verksamhet i grundspecialiteten och ett livslångt lärande 
  • skapa bättre förståelse och tydligare bild av vad en socialmedicinsk profil kan tillföra
  • göra den oklara frågan om klinisk socialmedicin mindre komplicerad. En psykiater eller allmänmedicinare med socialmedicin som tilläggsspecialitet blir säkert en bättre socialläkare än med nuvarande utbildning.

Forskningen blir inte lidande. Tvärtom skulle flera nya spännande och forskningsbara frågeställningar genereras.

Socialmedicinen hade ett gyllene tillfälle att rädda sin framtid när möjligheterna att bli tilläggsspecialitet yppades. Tyvärr förmådde man inte gripa chansen. De få yngre socialmedicinare som finns förefaller ha ett mer flexibelt tänkande. Utmaningarna och möjligheterna att spela en väsentlig roll för hälso- och sjukvården är vidunderliga. Nu gäller det att ta denna chans.